Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
N:o 2+
■Uoli jøoafcer Dora, deri snälla moster
Dora. hot) stickade, stickade,
stickade: kliuketi-klick, kbVkoti-kJick,
klik-keti-kl«< ’: ♦ * *
Qnk på dina egna /el, när
du ser andra jela.
• (Ur Barnens vän.)
\fa£ra klosterbröder voro mycket
J ^ förtretade pà eu af sina
med-hrödar, som anklagades för flera fal; de
kallade därför den ångerfulle brodern
till sig, pä det abboten måtta ädöma
ocb pålägga honom ett svårt straff.
Sedan de en stund väntat på sin
abbot Moses, som i trädgården höll
på att sanda gångarna, inträdde han
i församlingen med en tung säck full
af sand på axeln.
Förundrade öfver den sällsamma
anblicken, frågade honom bröderna:
»Hvad skall det betyda?" Hvad har
du i säcken."
»Mina synder", sade Moses, „de äro
lika många som sanden här, så att
jag icke kan räknä dem ooh ned
tynges af deras börda. Hnrn skulle jag
nu fördrista mig till ätt döma andra för
deras synders skull, och bryta stafven
öfver min broder?"
Denna abbotens ödmjuka bekännelse
gick alla så till hjärtat, att de tänkte
på sina egna synder, och förläto den
ängrande brodern; men denne blef af
abbotens ödmjukhet ooh mildhet på
det innerligaste rörd, och kraftigare
manad till bättring, än om han fått
det strängaste straff.
Låtom oss hvar för »ig besinna: Må
den, som tyt’ker sig stå, se till, att han
icke fäller. 1 Kör. 10: 12.
St
Jag måste skynda mig, innan ljuset
brunnit ut.
L liten flinkn satt sent en kväll och
’ ^ sydde pä sin julklapp. »Hvarför
är du sä fasligt ifrig, lilla Änna",
sade tant Betty, som kom in. „Åh,
gulle tant, jag har ju ej mera än
denna ljusstump,’ ooh jag måste vara
flitig för att hinna få arbetet färdigt,
innan ljuset brunnit ut!"
Mina unga vänner, vi ha* också blott
ett lif. Vi veta icke när det slocknar.
Se vi icke alla dagar, äfven helt unga
mäuniskor ryckas bort af döden? O,
låtom oss göra alt vårt arbete med
flit och kärlek, låtom oss värka alt ilet
goda vi kunna, innan vårt lits ljus
slocknar! —
fcan skämdes ej därför.
,I/alle Petterson var en duktig,
fli-tig pojke, som arbetat sig upp
tdl realskolans tredje klass. Eu dag
kom ban upp på klassen med en stor
lapp på byxans knä. „Hallä, si på
Pettersons Kalle. Lappbyxa hurra",
ropade flera gossar.
»Hvarför ger du dem inte stryk
Kalla", sade hans vän Alfred, som
satt bredvid honom.
„Hvarför skulle jag det", sade Kalle,
så högt, att alla gossarna hörde det,
„tror du. jag skäms för min lapp?
Tvärtom! Min goda mor har suttit
uppe i natt och lappat mina byxor.
Jag är tacksam för, att jag har en
sådan mor. Hon vill ej låta mig gå
trasig. Jag ser med kärlek pA lappen
för hennes skull!" —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
