Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra, men om hon värkligen var sa
lycklig, som Stina förestälde sig, det
viste ingen.
Ofta hängde hon långa stnnder
öfver gärdesgården och såg bort mot
granntorpet i björkhagen, på andra
sidan åkern, där Lennart och Selma
tumlade om i gröngräset, medan Stina
trippade fram och åter i sina sysslor
med ett ämbar i bauden eller några
vedträn på armen. Marta skulle så
gärna sprungit dit öfver för att få
vara med andra barn, men hon var
skygg som alla små enstöringar, och
därför såg hon blott längtansfallt dit
bort, utan att gå öfver gränsen.
— Du har det bra, du Marta—
brukade Stina ibland säga, när hon om
sommaren vallade kon i hagen vid
gärdesgården, därifrån Marta
betraktade henne — du får göra, hvad du
vill hela dagen lång, aldrig väcker
din inamma dig om morgnarna, och
du har hvarken ko eller syskon att
se efter.
Mana svarade ej ott ord, men när
Stina försvunuit mellan al buskarne,
dök hon ned i gräset på dikeskanten
och brast i gråt. Hvarför, det viste
hon ej. Kanske bara för att det var
så ensamt därhemma, för att dagen
var så lång, och det skulle dröja,
innan mor kom hem från arbetet.
Staokars Ulla Marta! Där låg hon
och grät och grät» lyssnaude till
ljudet af Maj rosas klocka, som pinglade
alt längre ooh läugre bort, inedau
Stina gick framåt med ett spö i
handen, hvarmed hon otåligt slog
omkring sig. !l
-p Den gamla, otäcka kon, som
aldrig blei’ matt och inte styil stilla
ett ögonblick på samma tiäck, så atl
mau bara fick gå <>eh gå, tills fötterna
N:o 27
sved o! Hvad var det för fröjd med
sommaren, när man måste valla en
ko! —
Och mors hjälpreda hängde läpp
belt buttert, men Majrosa såg så
vänligt på henne ooh tuggade förnöjdt sitt
•träfva strandgräs.
Sedan kom hösten. Stina måste
hjälpa till att plocka potäterna ur
jorden. Det hastade, ty frosten kom
Och knep bladen, ooh det såg ut att
blifva tidig vinter. Kallt var det om
morgnarna, då dimman hängde tung
öfver fjärden, och potäterna kändes
soui isklumpar i handen, men alla
måste hjälpa till vid arbetet att få
dem i källarn — menade mor—
hvarmed skulle man eljes mätta de måuga
munnarne under vintern.
— Marta tar inte upp någon
potatis, hou — sade Stina en dag och
blåste i sina frusna fingrar.
— Nej, hennes mamma har inte un
sådau duglig liten hjälpreda som jag
— svarade modern så vänligt, att
Stina blef belt skamsen öfver sitt
ständiga knot.
Några dagar senare kom Marta eu
morgon springande öfver till
grann-torpet, med okammadt hår och
stirrande ögon.
Har något häudt därhemma?
frågade Stinas mor.
— Mamma! — stammade den
förskrämda Hickan. Mor tog henne vid
hauden och skyndade raskt bort till
den lilla stugan pä strandsluttningen,
och Stiua följde tyst med. Däriuue
på sangen låg .Martas mor, kall och
död, med blå läppar ooh stält utsträkta
armar. H<m hade dött under natten,
dä Marta sof. Stina hade aldrig förr
sett någon död människa, och den
synen gaf henne mycket att tänka
EOS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
