Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nio 28
EOS.
Sedan des» odlade Boeadrachns
to-hak p>\ hvarenda bar fläck i skogen,
och plantorna växte frodiga och
mans-höga, vårdade som de blefvo af
jättehand. Bladen torkade han sedan i
solen och malade därefter sönder dem med
en rund sten i en urhålkning af
bftr-get, sådana vi nog ofta sett, och som
vi bruka kalla jättegrytor.
I byn, som låg närmast jättens håla,
bodde bland andra en ung slyngel,
som hette Pekka, och som för sina
mänga odygders sknll fått tillnamnet
„ Vildhjärna". Pekka stackare var för
lat att arbeta, men mycket företagsam,
när det gälde elaka upptåg, och
därför var han illa omtykt af alla i byn.
Han hade snart ingen enda vän, ty
ingen vågade lita på honom, ooh han
dref omkring i bygden, hungrig ooh
frusen mången gång, men hjärtans
glad, när ban kunnat ställa till någon
förargelse.
En dag mötte han på sina ströftåg
Snus-Jeppe, som varit efter halm till
ladan ooh nu hade somnat, där han
satt nppkrupen pä lasset i den
glödande middagssolen. Pekka grinade
illmarigt och hado strax en odygd
uttänkt. Han smög sakta fram till
hästen, spände från honom ooh jagade
honom med ett piskrapp in i
skogen.
Snus-Jeppe vaknade om en stnnd,
smackade åt hästen, som understått
sig att stanna, och då detta inte hjälpte,
grep han efter piskan. Men, var han
så sömnig, att ban inte kunde se
hästen? Han gnuggade sig i ögonen och
spärrade upp dam, så mycket han
kunde, meu katten i, oui ban såg
någon häst andå. Hade ban blifvit blind,
eller förtrollad, eller hade någon stulit
hästen ?
I detsamma hörde ban ett skallande
skratt någonstädes ur buskarna, ooh
då förstod han, att Vildhjärna varit
framme, ooh att det ioke skulle tjäna
till något att sitta ooh ondgöras uppe
på lasset. Han klef därför ned,
blixtrande ond i sinnet och röt så det
skal-lade i skogen:
— Vänta, dn din ohängda
bortby-ting, jag skall tussa Brocadocktu p8
dig, så få vi se, om dn en annan gång
rör folks hästar.
— Hahaha! lät det igen alldeles
nära Jeppe, rneb hankundeintesenågon,
ooh hur det var, fann han, att han
intet bättre kunde göra. än begifva
sig af och söka sin häst, som
emellertid hade sprungit raka vägen hem.
När Jeppe var på tillräckligt afstånd|
smög sig Pekka fram undan
halmlasset, där han hållit sig skickligt gömd
of den nedhängande, långa halmen.
— Jaså, snuspelle, skall du tussa
Bacodrachus på mig, det få vi väl se,
— sade han ooh tänkte uti en hämnd
på Snus-Jeppe. Han fick se lasset. —
Aha, vi ska’ göre det litet lättare för
den usla kraken!
Och så tog han en halmkärfve i
sänder och sprang med den in i
skogen, där ban kastade den i något snår
eller bakom några stenar, den ena
efter den andra, tils blott en återstod,
deu lämnade han för syns skull kvar.
Därefter vandrade han inåt
skogen, småhvis8lande och nöjd uied sig
själf.
När han gått ett stycke, fann han,
att han var på att fullkomligt
obekant ställe. Vågen hade försvunnit i
mossan, träden hade blifvit gröfre och
högre, ooh stora klippstycken lågo
kringkastade ooh försvårade
framträngandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
