Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
— Gossesynderna, . . . det där, som man inte
törs tala om . . .
Grane släppte pappersknifven utan att veta om
det. Den föll med en smäll till golfvet, och
Schultz såg upp. Grane satt blek och stirrade
medvetslöst mot lampskenet. Det var första
gången, som han hört någon tala på detta sätt.
Schultz reste sig upp och gick fram till Grane.
Det kvinligt känsliga och deltagande, som fans i
hans väsen, trädde fram i själfva den åtbörd, med
hvilken han lade sin hand på vännens arm. Han
resonnerade icke längre, han talade till en
människa i nöd, som behöfde honom:
— Förlåt mig. Har jag förolämpat dig?
Grane skakade på hufvudet.
— Stackars min vän.
Rösten lät mild och vek som från ett barn,
och Grane kände, hur vännens fingrar krampaktigt
grepo om hans arm. Därpå släppte Schultz sitt
tag och gick i tankar fram och tillbaka i rummet.
Det blef en lång tystnad, under hvilken glöden
slocknade i kakelugnen, utan att någon tänkte på
att skjuta spjället. Slutligen sade Grane med en
stämma, som kämpade med gråten:
— Det värsta är, att man under den tiden
inte har någon att förtro sig åt.
Schultz stannade och svarade torrt, men med
en harm, som stod märkvärdigt nära hat;
— Det är föräldrarnes fel och inte vårt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
