Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
hållit gränslöst af henne, och jag gör det än. Men
du kan förstå, att nu glida vi altmer ifrån
hvarandra. Hon förstår inte mig. Och jag förstår
nog henne, men jag kan inte tala med henne om
någonting numera, utan att hon kommer in på det
religiösa, och då vill jag hälst tiga för att slippa
dispyt, som är gagnlös. Men jag kan aldrig. Och
då blir det uppträden . . . ja . . . som äro pinsamma,
för att de ideligen upprepas, för att de äro så
ändamålslösa, och för att de gifva bitterhet och
ett slags egendomlig antipati som resultat. Det
var emellertid min mor, som uppfostrade mig. Ty
min far anser det vara kvinnans särskilda kall att
uppfostra barn. Och det är mycket bra för
honom. Min mor gjorde mig isynnerhet ytterligt
samvetsgrann. Hon lärde mig att aldrig ljuga, och
hon frågade mig om alting, och alting skulle jag
svara på. Jag mins, att när jag hade sagt något,
kunde jag ibland gå hela dagen och plåga mig
med att utleta, om jag sagt riktigt sanning, om
det inte fans en liten liten smula tvetydighet i mina
ord angående den allra betydelselösaste sak. Och
då kunde jag komma till mamma och bekänna
med tårar i ögonen, att jag hade visst inte sagt
riktigt sanning. Ty så och så hade jag sagt, och
så och så var det. Och då fick mamma tårar i
ögonen öfver att jag var så sanningskär, och kysste mig
och bad mig alltid hålla mig till sanningen. Och
då var jag så lycklig och kände mig så lätt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
