Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blygsel. Abrahamson gäspade ibland och gnolade
halfhögt:
Herre min Gud, hvad den månen lyser.
Men när ingen svarade honom, tände han en
cigarr och försjönk i drömmerier.
Starkt och melodiskt slog klockan i
domkyrkotornet tolf.
— God jul, sade Schultz, och tigande tryckte
de unga männen hvarandras händer.
Schultz närmade sig Grane och sade halfhögt:
— Det här påminner mig om en fantasi, jag
hade i min barndom. Jag kom ibland, när jag
såg alt detta ödsliga, hvita, att tänka på, hur
det skulle vara, om snön låge kvar för evigt, om
den aldrig ginge bort igen, om våren aldrig
komme, och människorna gingo där och hoppades
och hoppades förgäfves. Tror du, att de någonsin
skulle upphöra att hoppas? tillade han med en
så egen betoning, att Grane ovilkorligen ryggade
tillbaka.
— Hvad menar du?
Schultz fortfor feberaktigt, medan hans små,
blåa ögon glänste. Han gjorde oupphörliga
nervösa gester med den ena handen.
— Jag skall säga dig, att de skulle altid
hoppas. De skulle aldrig kunna öfvertyga sig om,
att snön skulle ligga där för evigt, äfven om det
vore så, äfven om de visste, att det vore så. Och
till barnbarns barnbarns barnbarn och ändå längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
