Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•226
setat och i sitt sinne hånat, hvad han sett och
hört, i sina tankar hade han afklädt de vackra
orden deras vackra glans, så att tankarnas ihålighet
lyste igenom, och han hade känt en vanmäktig
vrede vid hvarje afsigtlig förolämpning, som
utslungats mot tankar och åsigter, hvilka alt mera blefvo
honom själf kära och dyrbara. Hvad den syntes
honom trist, hela denna skara af studenter, som där
inne representerade ungdomens och de lyckliga
jubelårens förlofvade stad. Det syntes honom, som
om poeterna lofsjungit den, och vältalarna
prisat den, blott för att den idealbild, de gifvit af
den, en gång skulle bidraga att göra den riktigt
outhärdlig för alla, som kommo dit med hopp i
hjärtat, med begär efter att lära och med ett
ännu innerligare begär att lefva fullt, rikt och
lyckligt. Och han inbillade sig nästan, att alla, som
hört honom nyss, setat och gissat sig till dessa
tankar och nu med kallt hån njöto af, att han
misslyckats, gjort fiasko, som Ling sade.
Och i själfva verket fins det ett slags instinkt,
som säger människorna, nästan från första
ögonblicket, när de träffa på liktänkande eller
antagonister. Det är svårt att säga, hvari detta visar
sig. Det kan ligga i en min, ett leende, en
plötslig åtbörd eller en blott till hälften uttalad
antydan, som slår an en beslägtad sträng, hvilken åter
i sin tur kommer andra närliggande att ljuda. Så
att Grane hade nog rätt. Han hade ej sagt mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
