Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•248
vårt lif. När vi vunnit ett bättre, borde väl
lifvet bli ljusare, vi borde blifva arbetskraftigare,
mera lifsmodiga. Och i stället är det, som 0111
alla dessa nya tankar endast skänkte oss mera
sorg. Ibland är jag frestad att förbanna alla
åsigter och i almänhet alt hvad tänka heter. Det
skiljer mig från min familj, från alla, som äro
mig nära. Och jag känner mig ibland så
tryckande ensam, just när jag bäst behöfde att icke
vara det. Kan människan icke lefva utan
vissheten om ett lif efter detta, som ger igen, allt
hvad vi här förlora? Måste vi uppehålla denna
illusion för att kunna lefva? Ar vår tanke
verkligen så arm och vårt mod så ringa, att vi ej
kunna bära den sanning, vi trott oss finna?
Grane tystnade och drack häftigt ett glas
shery.
— Jag är ju lika olycklig nu, som när jag
var troende. Och jag längtar lika febrilt efter
något — jag vet inte hvad — efter alt, tror jag,
som när jag var utan fotfäste och liksom
klättrade på ett bärg och sökte en utsigt, från hvilken
jag kunde få syn på rätta vägen. Nå.
Schultz svarade lugnt, med en blick så klar
och varm, att Grane ovilkorligen stod stilla
inför den.
— Det är en sak, man icke får glömma, sade
han. Och det är, att man behöfver tid, innan
man lär sig att lefva på en 113- öfvertygelse. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
