Patrioten talade till sin vän:
»Vi svenskar skryta öfver vårt språk; ärans och hjältarnes språk. Vi äro också mycket stolta öfver, att vi blott bestå af ett enda folk. Det finns visserligen ett obetydligt antal lappar och finnar bland oss, men de äro hänvisade till norra Norrland, och de äro till antalet så få, att de ej behöfva tagas med i räkningen.
»Jämföra vi oss med Ryssland, Tyskland, Turkiet, Österrike-Ungern m. fl. stater, finna vi genast, i hvilket gynnsamt läge vi befinna oss.»
Han hade slagit upp en broschyr från forna tider och läste detta lilla brottstycke. Och det gaf juristen anledning att tänka.
Sverige ägde verkligen ett språk, visserligen skamfiladt och illa åtgånget, men det var dock ett språk. Egentligen var det två, och dessa delades dessutom många dialekter.
Man hade nämligen språket nummer ett: ett officiellt skriftspråk. Detta skilde sig ofantligt från talspråket. Man hörde aldrig, att någon bekvämade sig att böja verben i pluralis, när så fordrades. Detta var ett slarffel bland många andra.
Jag reser och vi reser hette det. Språket kastade också bort onödiga konsonanter.
Jag ska gå, sade man.
Värst gick man åt de personliga pronomina. Mej, dej, dom framkvällde såväl från sjåarens som skönhetens läppar.
Skriftspråket förlade de vulgära formerna i de obildades mun. Liksom om dessa ej lika ofta omtuggades af de akademiskt bildade!
I skolan gjordes inga försök att förmå ungdomen att tala svenska. Det var slang, som användes af lärare och lärjungar, och detta föll sig helt naturligt, under det att man tuggade om latinska, tyska, franska, engelska och till och med ryska grammatikor med pedantens noggrannhet. Dessa språk sattes högt uppe på piedestalen, medan ärans och hjältarnes språk grasserade på sophögen.
Samma person, som manikurerade sina naglar och följde modets alla hårfina bestämmelser, som skärskådade sin benas precision och tog sina dagliga bad af omsorg för sin stoftshydda, fraterniserade med busen språkets användning, om han än uteslöt vissa slangord af värsta slag eller reducerade svordomarna till en antaglig procent.
Det fanns till och med en tid, som ägnades åt buskulten.
Svenska språket fick inte det rätta värdet. Det var en själfklar sak, att det existerade, och därmed måtte det väl ha varit nog. Men den nation, som inte vårdar sig om sitt språk, lär nog brista i mycket af det, som kallas nationellt.
Intet annat land syndade så i grammatikaliskt hänseende. Också fingo skolorna det svåra uppdraget att införa de rätta formerna, ehuru reformationen som sagdt blott innefattade skriftspråket.
Språket är ett gemensamt band, som håller folket tillsammans. Redan detta hade varit en anledning till, att man med mer allvar och nit bort ägna sig åt missionsarbetet att förvandla lappska och finska språken i Norrland till det svenska. Det var ynkligt, att man i Norrland kunde färdas miltals utan att göra sig förstådd af svenska undersåtar, när man begagnade sig af svenska språket. Dock ville dessa invandrare sedan århundraden tillbaka i allmänhet intet hellre än att lära sig sitt riktiga modersmål.
Samma förhållande rådde i Dalarna. Inom en och samma socken kunde man påträffa människor, som talade hvar sitt egendomliga dalspråk, vidt skildt från hvarandra, och ej mer likt svenska än patagoniska.
Den obildade västmanländingen förstod icke skåningen, småländingen stod oförstående för dalmasen.
Det var ju nästan som i Österrike-Ungern.
Sverige hade den tiden en gemensam flagg men lika många språk och dialekter, som det fanns stjärnor U. S. A:s stjärnbanér.
Här om någonsin hade man bort reformera. Det var ingen struntsak utan någonting med lifsbetingelse. År efter år skulle man i skolorna ha inpräntat nödvändigheten af ett korrekt talspråk, ty det var grundvalen för svenskheten. Ett föremål vinner i värde, ju mer man aktar det högt. Detta var medlet till svenskhetens höjande, till skapandet af en nation med eniga samhällsklasser och bestående af ett enda politiskt parti - gent emot utrikespolitiska företeelser. Sinsemellan kunde partierna småtvista, men inför faran borde alla vara ett folk.
Reformarbetet skulle fordra generationer, innan det komme att bli genomfördt. Det skulle ovillkorligen få fast fot, ty det goda segrar alltid.
Om man smutskastat den svenska flaggan, skulle detta väckt en storm af ovilja hos många af dessa, som smutskastade det svenska språket. Var detta konsekvent?
Ja, juristen själf var medveten om sin synd. Han var likadan som alla andra. Det var inte någon enskilds fel; det var nationens. Han visste med sig själf, att han i hvardagslag begagnade slang; han kunde ej ens behandla skriftspråket, och detta var också skolans fel. Det svenska språket, han där lärt, var kriaspråket. Också det en afart. Sedan fick han lära sig kurialspråket, hvilket intog samma plats inom språkväriden, som den ultrawagnerianska musiken inom musikvärlden. - -
En genomgripande förändring hade ägt rum med afseende på skolväsendet.
Detta lydde numera ej under ecklesiastikdepartementet utan under »departementet för skolundervisningen», hvars chef var en icke-svensk man. Härmed hade kyrkan förlorat sitt inflytande.
Man förklarade, att kyrkan och skolan voro två inkommensurabla storheter. Allmänbildningen borde icke anförtros åt en ämbetsmannaklass eller institution, som icke var byggd på vetenskaplig grund. Religionen var ingen vetenskap och hade ej med bildningen att göra. Äfven den mest obildade kunde vara religiöst anlagd, och man kunde till och med säga att religiositeten stod i omvändt förhållande till bildningen.
Redan detta borde ha varit en orsak till skilsmässa mellan skola och kyrka.
Därtill kom, att kyrkan påstods icke vilja lämna fritt spelrum för de vetenskapliga rönen. Som exempel framdrogs skapelseteorien i Gamla Testamentet, jämförd med embryologien, morfologien, fylogenien och ontogenien.
Religionen borde bilda en gren för sig, som skulle som frivillig ingå i skolundervisningen.
Därmed var första steget taget till den evangelisklutherska lärans afsättande som statsreligion.
Man ville inte veta af någon legaliserad statsreligion. Bortfölle denna, vore god väg banad för den gren af katolsk religion, som följde med inkräktarna.
Detta var munkarnas påfund.
Dessa hade så småningom trängt sig in i landet. Den nya regeringen hade till en början högtidligt förkunnat, att religionsfrihet i den allra största utsträckning skulle råda, allt för att lugna de oroliga, som man sade. Det enda, man eftersträfvade, var att de nyinflyttade skulle få åtnjuta samma privilegium. Detta lät också mycket plausibelt.
Den första katolska prästen följde med det första främmande regementet, och med detta följde ock det första kapellet. Detta växte inom år och dag till ett ståtligt tempel, hvilket stod tätt invid en svensk kyrka och dominerade denna genom sin arkitektur, en symbol af den nya kyrkans företräden.
Helt omärkligt följde den ena prästen, den ena munken efter hvarandra, och varhelst de satte sina fjät, uppstodo kapeller och katedraler.
Man tyckte sig förflyttad till medeltiden, då man fick skåda dessa processioner med sina rikt förgyllda relikskrin eller madonnabilder, sina vackra guldstickade sidenbanér, sina i fullt ornat klädda präster och korgossar tåga genom gatorna, som luktade af rökelse, eller vibrerade af klockrena goss- och mansröster, hvilka sjöngo sina hymner, helgonen till ära.
Allmogen stod med gapande mun och åsåg de heliga ceremonierna. Den fick lära, att man kunde under vissa ceremonier åkalla gud, guds moder och guds son för att få regn, och på de dödas grafvar sattes skålar, fyllda med mat. Helgonens makt var underbar. Mot dem betydde Bolzius och homöopatien rakt ingenting, och hvarje människa borde ha sitt speciella skyddshelgon, liksom man borde i vissa fall anropa vissa helgon, hvilka voro specialister på sitt område.
Det gafs landskap i Sverige, där det svenska prästerskapet mer än annorstädes predikade med stöd af lagen och helvetets makt. För dem var denna uppenbarelse en styggelse, antikrist i modärn gestalt, och de gingo till angrepp med martyrens mod och segervisshet.
Den nya kyrkan blef ej svaret skyldig.
Kampen blef fruktansvärd. Hade man inte i skolorna läst om Gustaf Vasas reformation, om kyrkans strider mot en Sigismund, och hade inte barnahjärtat jublat vid protestantismens segrar!
Till kamp!
Det blef ej enbart det svenska prästerskapet, som drog i härnad. Allmogen följde sina herdars exempel.
Orden, de skarpa orden inledde fälttåget. Man utmanade hvarandra till diskussion som i den gamla reformationstiden, och huggen föllo tätt. De svenska prästerna stodo sig bäst, ty de voro bildade män i jämförelse med sina antagonister, hvilka blifvit ensidigt uppfostrade för sitt prästkall. Men dessa senare stödde sig på helgonens auktoritet. Det var deras grundval, och den erkändes ej af deras motståndare.
Och så blef det intet, hvarpå man kunde ha fasta. Ord, ord och åter ord. Och med dem kom man ingen vart.
Då skredo fientligheterna ett steg framåt. En natt sköflades ett katolskt kapell, af hvem fick man aldrig veta.
På motsidan skrek man om helgerån. Det var det gröfsta brott, som kunde begås, ett urbota brott, som väckte häpnad, sorg vrede hos den stora eröfrarenationen. Skriet steg högt mot skyn och fortplantades utåt gränserna. Man ropade på hämnd, och hämnden kom.
I bygden hade man anat, att något dylikt skulle inträffa. Den gamle kyrkoherden hade i sin ångest tillskrifvit juristen, och denne kom. Han kom till och med i det afgörande ögonblicket. - - - - - - -
Det var en härlig sommardag. Skjutsen hade hämtat honom vid stationen, och han klef upp i fordonet, ackompagnerad af svalornas kvitter och bruset från den lilla bergsbäcken. Luften doftade af klöfver, och ängarna stodo gröna och löftesrika.
Nu visade sig de hvita kyrkmurarna genom löfverket, och så kom kyrkogården med de många grafstenarna. Ett stycke därifrån stod det katolska träkapellet med sitt kors och sitt klocktorn. Öfver ingångsporten hängde en Kristusbild, groft tillyxad men rikt färgad, och ofvanför densamma svängde en offerlampa af och an för den lätta brisen.
Bakom vagnen hördes hofslag. Att döma af ljudet måste hästarnas antal vara stort, och juristen vände sig om. Ja, det var en kavalleripatrull på ett dussin karlar och lika många hästar. Männen voro fältbeväpnade, och hästarna buro en ordentlig packning både framför och bakom sadeln. Lansarna glimrade i solskenet, och de hade skarpa spetsar.
Vagnen svängde in på kyrkoherdebostället, och ägaren tog emot på trappan. Bakom honom stod frun, en mager, ängslig kvinna med nervösa gester och oroliga ögon.
Kyrkoherden öppnade vagnsdörren och stack fram sin kraftiga hand på samma gång som han muntligen hälsade sin gäst välkommen. Han hade ett fyrkantigt, kraftigt hugget ansikte och var slätrakad. Hakan stod fram som på en bulldogg. Håret var lockigt och föll ned på en hög panna. Det ryckte då och då i käkmusklerna på honom som om han svalde något. Ögonen brunno under de buskiga ögonbrynen, hvilka kommo dem att synas ligga djupare inne, än de i verkligheten gjorde. Läpparna bildade en nästan rak linje. Det fanns ingen veklighet hos den mannen, och han skulle ej svika sin öfvertygelse. Det såg man.
Han hustru syntes vara en fullkomlig kontrast, en liten hysterisk kvinna, som smög sig fram, rädd att vara i vägen och med en beständig fruktan att råka ut för obehag. Dessa kunde hon inte möta, ty hon ägde ingen motståndskraft. Med ens föll hon i krampaktig gråt vid minsta tillstymmelse till motgång, och sedan kunde man inte tala förnuft med henne.
»Nu är jag här», sade juristen, och han tyckte själf, att det var dumt sagdt, men något måste sägas, fastän han inte fann ordet. Mannen framför imponerade på honom. Detta var förklaringen. Det var en Simson både med afseende på fysisk och andlig kraft.
Hvilken tjurnacke och hvilka händer! Han skulle ha passat till atlet i sin ungdom. Men ändock hade han slutat på en predikstol.
Under vägen hade skjutsbonden låtit sina farhågor få fritt utlopp. Hela socknen gick i ångest.
Efter vredesutbrottet hade sansen kommit. Kyrkoherden hade förebrått församlingen deras afvita nit och vilda framfart. Man befordrade ej Guds vägnar genom våldsgärningar. Skulle man strida, borde detta ske med andans svärd, och detta var mycket starkare än köttets. De borde öfverlåta åt sin själasörjare att ensam upptaga kampen mot Belial och hans barn, ty det rätta skulle alltid till slut segra öfver det orätta, äfven om det senare för stunden syntes triumfera. Men nu var det som sagdt för sent.
Då de båda männen kommit inomhus, sade juristen:
»Militären har redan kommit hit. Jag såg dem rida till kapellet.»
Kyrkoherdens käkar kommo i häftig rörelse.
»Jag kunde tänka mig det», sade han och sammandrog de buskiga ögonbrynen, så att ögonen förvandlades till ett par streck.
»Låt mig nu få höra historien, men skicka först bud på länsmannen.»
»Han kan inte göra något. Våra fiender bry sig sannerligen inte om att respektera ortsmyndigheterna. De äro nollor», inföll prästmannen, och i rösten låg hån som antydde, att om han skött det värdsliga kallet, skulle han nog ha injagat respekt.
»Jag yrkar emellertid på hans närvaro. Han är ortens ordningshållare trots allt. Dessutom böra vi hit kalla några af de mest inflytelserika personerna, ty vi böra ha vittnen till det, som kommer att försiggå här. Tro inte, att det är en bagatell. Hela världen känner till den, och den omdebatteras i världspressen.»
»Såå, jag läser sällan tidningar. Dessa äro mig en styggelse», sade prästen.
»Herr kyrkoherden hade gjort bättre uti att ha följt med sin tid», anmärkte juristen kort, men han fick inte något svar. Det tjänade inte till något att tvista, när ofrid stod för dörren. Tv detta kände den själfsäkre kyrkherrn med sig. Han visste också, att den begångna gärningen var frukten af hans sådd. Hans och ingen annans var ansvaret för det skedda, ty denna omdömeslösa, lättledda allmoge hade handlat i god tro. Han hade uppväckt deras dolda hat.
Skulle de tåla Antikrist midt ibland sig, då det var en så enkel sak att fördrifva honom!
Kristusbilden ofvan kapellporten hade de skonat. Det var deras Kristus likaväl som de katolskes. Samma utmerglade, sårbelastade kropp, samma lidande hufvud med törnekrona och svett- och bloddroppar. För den böjde de sig äfven under de bildstormande vredesutbrotten.
Men madonnan och helgonen förstodo de sig ej på. Det var afgudar, djäfvulens bländverk, som måste krossas. Sådant var gudi en behaglig gärning.
De katolske hade pietetsfullt uppsamlat kvarlefvorna; groft skurna, konstlösa träbeläten och granna, förgyllda taflor, och lagt dem inne i kapellet. Utanför detsamma stod en liten hop af de främmande invandrarna, arbetare från fabrikerna och godsen i trakten med hustru och barn. Man hade sagt dem, att denna dag skulle räfsten komma och rättvisans svärd slå ned. Förgäfves hade de väntat, att himlen själf skulle taga hämnden om hand för helgerånet. I sin stora okunnighet trodde de på ett personligt ingripande från gudamaktens sida, och de skulle ej ha förvånats, om någon af helgonen stigit ned på ett moln för att förgöra fridstörarne med sitt eldsvärd.
Redan tidigt på morgonen hade ridande patruller färdats på vägarna för att förhindra folkskockningar. Sina egna landsmän finge de släppa fram men inte svenskarne. Man hade också gjort razzior i gårdar och stugor, för att tillse att inga vapen funnos till hands, och på så sätt hade man lagt beslag på ett icke obetydligt antal mauser- och jaktgevär, hvilka sönderslogos på platsen. I sinom tid skulle ägarne få stånda till ansvar, för att de innehaft vapen. Detta var strängt förbjudet. Endast undantagsvis gafs tillstånd för vissa personer att få behålla jaktgevär, och de måste då betala skatt för dessa. Ingen ägde utan särskildt tillstånd rätt att jaga på sin egen mark, och det tillståndet var svårt att erhålla.
Alla skytteföreningar hade blifvit upplösta, och gevären voro beslagtagna.
Kapellets präst hade dagen till ära klädt sig i fullt ornat. De hade hört honom syssla inne i kapellet, och därefter började han bedja. De latinska bönerna framsades med djup basröst, och ljudet af dem trängde ut genom de sönderslagna fönstren, ända bort till kyrkoherdebostället.
Det var, som om prästen talat med sina helgon och anropat dem om förlåtelse för sig själf och om hämnd mot helgerånarna. Orden kommo surrande i oafbruten följd, en utanläxa som dock imponerade genom sin mäktighet och därigenom att ingen af åhörarne förstod dem, ingen utom den lutherska prästen, som var latinkunnig.
Han stod och lyssnade bakom en gardin, och hans evangeliska sinne upptändes af helig vrede, men också af sorg öfver så stor okunnighet.
Ty hvad förmådde väl dessa helgon? Låg icke guds hjälp uti hans vilja, och kom inte denna hjälp endast de botfärdiga till del?
Dessa katolske kände icke till omvändelsen och bättringen, ej nådavägen. De trodde, att de skulle få syndaförlåtelse genom bikt, genom skärseld och genom offer. Hvad betydde alla jordens mässor mot en ångerfull själavånda!
Fastän han själf stod inför sitt lifs stora tragedi, kunde han ej underlåta att tänka på detta. Han skulle ha velat träda fram för att säga dessa vilseförda får, hvad han tänkte; han skulle leda dem in på den rätta vägen, den allena saliggörande.
Kapellprästen började sjunga. Det lät, som då åskan mullrade på afstånd, och det låg också något gripande i det, när han rytmiskt höjde och sänkte rösten. Detta ingick således också i ritualen, och dock hade han ingen åhörare inne i kyrkan. Porten var låst allt sedan öfvervåldet, och prästen hade smugit sig in någon bakväg.
Plötsligt slogs porten upp, och den katolske prästen trädde ut i solskenet. Solstrålarna lekte med hans tiara och med glittret på kåpan. Han höjde sin staf, som var försedd med ett krucifix, högt i luften, och menigheten föll på knä med blottade hufvuden.
Denna gång talade han på deras eget språk, och hans basröst vibrerade af de heliga orden.
Kyrkoherden stod stum af förvåning öfver så stor andakt. Dessa okunniga ägde dock kyrkodisciplin, och han hade aldrig förr sett en sådan brinnande andakt. Bleka men ock brunhyade ansikten stirrade med tårade ögon upp mot förkunnaren af ordet och de kröpo fram på knäna för att kyssa korset i tur och ordning.
Det var icke utan, att kyrkoherden kände ett stygn af afund vid den anblicken.
Därpå reste alla sig, och med prästen i täten gingo de in i kapellet, hvars dörr slöts efter dem.
Fram emot middagstiden kommo några officerare ridande, och de ställde kosan mot kyrkoherdebostället. Det var brokiga, glada uniformer och leende ansikten, ty ridten hade friskat upp dem.
Regementschefen red främst. Han var ordförande ståndrätten, ty det skulle bli ståndrätt, emedan belägringstillstånd ännu rådde i guvernementet, och platsen för denna skulle kyrkoherdebostället bli.
De hoppade flinkt ur sadlarna för att hålla hästarna, medan deras herrar sutto i krigsrätten.
Tjänstfolket hade hopat sig vid köksingången. Det var mest flickor, och de hade rent af glömt bort att prata, och prata gjorde de vanligen. Bakom dem stod trädgårdsdrängen och kikade öfver deras axlar. Han hade en grep i handen och visste inte, att han fått jord på näsan.
När officerarne kommit ur sadlarne, sågo de sig omkring för att se efter husets folk. Ingen af herrskapet var tillstädes, och detta tyckte de vara ovänligt.
Den yngste löjtnanten gick fram till flickorna och tog den vackraste af dem under hakan. Det var så hans sätt.
»Vackra flicka», sade han, och hon rodnade. De andra flickorna tyckte, att han kunde ha sagt detta om dem i stället, men han brydde sig inte om dem. Då han lade armen om flickans lif, slet hon sig lös och slog honom på fingrarna.
»Karlslok!» sade hon, och han skrattade, som om detta varit ett godt skämt.
Då ingen kom dem till mötes, knackade öfversten med sabelfästet på dörren. Han fick knacka en gång till, men då kom kyrkoherden.
Hans fru låg i konvulsioner, när han fick se knektarna.
Kyrkoherden gjorde en vink med handen. De kunde stiga in. Tala ville han inte, och han visste ej heller, om de förstodo det svenska språket. Detta gjorde de i alla fall.
Kavalleriöfversten bugade sig artigt och sade några artiga ord om ställets skönhet, men prästen stod stel och hörde på, ty han visste nog, hvarför de voro där. Officerarne läto sig dock icke bekomma utan trädde in, hvar och en efter sin rang.
Salen dit de kommo, var stor och ljus, och auditören såg genast, att den skulle passa för förhöret.
I dörröppningen till salongen stod juristen och bugade, afmätt men dock icke så att det kunde stöta. Han sade till flickorna att ta in flera stolar och de främmande satte sig.
»Vi måste ha ett bord också», sade auditören, som sörj de för anordningarna och ansåg sig för den främste, ty det var han, som skulle leda förhandlingarna. Därpå befallde han fram bläck och penna.
Ute på gården hördes rullandet af hjul och trampet från hästar. När juristen gick till förstugan, varseblef han, att de kommo med bönderna. De hade satt dem i skrindor, fyra och fyra, med handklofvar, och bredvid hvarje vagn red ett par kavallerister och en gendarm.
Gendarmerna retade honom, men han kunde ej göra reda för sig hvarför. Det låg alltid något retsamt i att se gendarmerna.
Folket från kapellet hade också kommit tillstädes, de och deras präst. De stodo tysta, ty de kände gendarmerna från sitt hemland. Skådespelet väckte till och med deras medlidande, ty de trodde sig veta, hvad som skulle komma.
Bönderna föstes ur vagnarna.
Denna gång voro de spaka, och juristen kände stor oro. Han kände oro, därför att han fruktade, att de icke skulle visa sig som svenskar inför dessa utländingar. Han hade läst deras tankar, skulle han icke haft bekymmer för dem. De hade sinsemellan talat om det som skulle komma, och den öfverenskommelsen hade de beseglat med handslag. Den kunde då inte brytas. Nu stodo de i en skock på den grusfyllda planen framför huset och väntade. De sågo likgiltiga ut, nästan som slöa djur, men det var blott ett sätt att dölja, hvad de tänkte. Likväl visste juristen ej detta, och han fruktade det värsta för nationens skull.
När han gick in, skakade han på hufvudet.
Auditören hade varseblifvit fångarnes ankomst och anmälde detta pliktskyldigast för öfversten. Ståndrätten kunde följaktligen börja, och officerarna intogo sina platser. Från den stunden blefvo de allvarliga.
Kyrkoherden skulle först stånda ansvar för sina gärningar.
Han stod där reslig och dyster, med rörliga käkar och blåhvassa blickar, orädd som han borde vara. Juristen tyckte sig aldrig ha sett en så orädd man. Hans svar kommo snabbt och logiskt, och han försade sig aldrig. Tills nu hade han varit herre och ingen dräng, och det hängde kvar.
Juristen visste, att detta imponerade på dessa knektar, hvilka böjde sig för det, som var andligt stort. Det gjorde ju alla inom denna stora nation.
»Har ni uppviglat folket?» frågade auditören, och det märkvärdigaste var, att han ej kunde se den anklagade i ansiktet utan bläddrade i papperen.
»Nej!»
»Tänk noga på hvad ni säger!»
»Jag har tänkt!»
»Godt, vi få se», sade auditören och vände sig till rättens öfriga medlemmar för att hviskande fråga, om de inte skulle kalla in bönderna. Han var rädd att eljest inte få bukt med den styfsinte kyrkherrn.
»Jag önskar att få begagna mig af rättegångsbiträde», sade prästen, och detta medgåfvo de.
Bönderna fördes in, alla på en gång. Man tyckte, att med dem skulle man snart komma tillrätta. De sågo på sin själasörjare, och det föreföll som om de hämtat kraft af hans åsyn. De voro inga slafvar utan fria, svenske män. Aldrig förr hade de känt sin svenskhet så mycket, som då de stodo inför dessa främmande officerare, hvilka vunnit landet genom sin öfvermakt, men inte kufvat de besegrades sinnen. Det var afkomlingar från de gamla vikingarna, som stodo inför afkomlingar af dem, som deras svenska fäder en gång användt som slafvar. Detta hade skolläraren sagt dem, och han var en kunnig man.
En och en framkallades de, och det förhöret var lätt.
Ingen nekade, ty en man skall stå för begången gärning, och deras gärning var god, ej ond. De hade visat, att de värnade den svenska kyrkan, och dock hade ingen af dem varit synnerligen kyrksam. Men hvad, som varit heligt för deras far, var heligt för dem också, och de ville inte vansläktas.
Förr hade de inte tänkt så. Under de goda dagarna behöfde man inte tänka så, ty allt gick af sig själf. Under slitet för de dagliga bekymren hade man fullt upp att göra, tyckte man. De tänkte inte på, att nu hade de fått många fler bekymmer, och det var just dessa, som väckte deras eftertanke till lif och höjde dem i andligt hänseende.
Det sunda hos folket sofver under hvardagslifvets id. Då frodas också afunden. Men då olyckan kommer, brukar det sunda ta öfverhanden, och först då blir svensken sådan han bör vara.
Öfversten tuggade sina mustascher. Att se dem var en ny erfarenhet. Han trodde sig känna det styfsinta folket, men han insåg hur litet han kände det.
Auditören tyckte, att det var hans förtjänst, allt detta. Förhöret gick lätt och måste då varit väl fördt. För honom hägrade befordran och ett stort rykte.
Kyrkoherden hade hört sin hjord bekänna, och han våndades. Detta var hans utsäde.
Hade han inte predikat mot afgudadyrkan och talat om djäfvulen, som gick omkring likt ett rytande lejon! Var det inte han, som stålsatt deras karaktär, som lärt dem martyrskapet?
När de stodo inför det, svek honom hans lugn. De förstodo inte, hvad de sade. De voro okunniga, lättledda människor, som gingo hans ärenden och lydde hans befallningar. Hans hjärta krympte samman af kval och medlidande. Dessa hade han slagit med lagen och bjudit föga af evangelium. Skulle deras kroppar plågas liksom deras själar!
Juristen beredde sig på sitt försvarstal. Han såg, att kyrkoherden lätt skulle gå fri, ty de andra togo hela skulden på sig. Han skulle velat omfamna dem och tacka dem, ty det var ett stordåd, som komme att utbasuneras vidt omkring och skänka Sverige ära och berömmelse. Dessa enkla, svenska bönder visade, af hvad stoff folket var, det svenska folkets kärna.
Tårarna kommo honom i ögonen. Han skulle ha känt medlidande, om stoltheten lämnat plats för detta.
Nu skulle han lämna försvarstalet, ett glänsande tal...
Då trädde kyrkoherden fram.
Det var ej längre en härsklysten, hård man, som stod framför domarbordet. Alla tyckte, att han såg mindre ut, att han förlorat något. Rösten lät grumlig och osäker.
Kyrkoherden sade sin första lögn:
»Mina herrar! Jag måste tala, tala sanning.»
Han svalde efter orden.
I rummet var det dödstyst. De visste, att något stort skulle komma. Från själ till själ hade spridt sig en gnista af detta, ty stora gärningar äro mäktiga, och människorna äro instrument, som uppfånga dessa oändlighetens skötebarn, innan de komma, ehuru de ej veta, på hvad sätt de få sina aningar.
»Min synd är stor. Jag vill också bekänna. Inför faran har jag visat mig feg, och som Petrus förnekade sin Herre och Frälsare har jag förnekat honom, Gud förlåte mig!
»Icke är det dessa missledda människor, som bära ansvaret. De äro blott verktyg.
»Det är jag, som uppviglat dem.
»Förstår ni inte, att dessa katolska mässor äro en styggelse för en luthersk präst! Dag efter dag har jag hört predikoljuden från kapellet. De trängde in genom stängda dörrar och fönster, de förföljde mig i skog och mark, i dröm och i vaket tillstånd.
»När jag gick ut, såg jag folket strömma till kapellet, som alltid stod öppet. Jag såg mina egna församlingsbor träda in i det tempel, som invigts till helgon och guds moder, och dessa äro för oss afgudar.
»Kapellets klockor, tyckte jag, öfverröstade mitt eget tempels.
»Så var det dag för dag, natt för natt, och någon hvila kunde jag ej få. Ni förstå inte mina själskval. Jag har födts och lefvat som lutheran, jag har med de lutherska kämpat igenom reformationen, och nu stodo vi där på samma ståndpunkt, som då det stora befrielseverket började.
»Jag smittades af hänförelsen.
»Skulle jag inte kunna göra som dessa vår religions förgångsmän!
»Det var då jag befallde mina trogna att sönderslå gyckelbilderna, och de lydde. De tvekade, men jag befallde dem att göra det, dref med med gisselslag till kapellet.
»Mea culpa, mea culpa!»
Bönderna hade lyssnat som till en vansinnig. Hvad gick åt deras präst? Aldrig hade de sett honom sådan.
Från predikstolen hade han farit ut öfver deras lefverne, och hotat dem med eld och svärd. De hade darrat inför honom. Han uppsökte dem i deras hem, grep deras själar, bestämde öfver deras handlingar, var hård och dömde dem utan att vilja höra dem.
Var det hans stämma, som darrande kommit med denna osanning? Var det samma präst, som talat barska ord med dem och varnat dem för att förgripa sig på de katolska eller deras kapell?
Juristen drog ett djupt andetag. Hans tal skulle kanske aldrig komma fram, men än dock gladdes han, ty han såg en mans seger öfver sig själf, och den segern var större än någon annan. Han kunde möjligen rädda hoom, men han ville ej, ty detta vore att förringa storheten.
Den gamle prästen hade räddat bönderna från det hårdaste straffet, och de skulle troligen komma jämförelsevis lindrigt från saken. Huru stort offret varit, förstod endast den, som visste, att en syndens afsvurne fiende gått lögnens väg och offrat åt lögnens Fader med sin själ som insats.
Kyrkoherden rätade upp sig till sin fulla längd. Han kände en stark, andlig kraft inom sig, något som brusade och höjde honom uppåt, långt, långt upp mot höj den.
Därpå föll han handlöst till golfvet.
