Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Hans bibel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BIBEL.
161
— Han är ju alltid stel som en påk, det
veta väl alla, svarade majoren vresigt. Mycket
folk var där också, och förnämt folk, de finaste
i staden och från trakten, och dem måste han
förstås vara artig emot först och sist. Han sade
ju några ord åt mig som åt alla andra, så där
afmätt och högtidligt, så att det kändes som om
han tänkt: se så, det var då väl, att det här är
gjordt!
— Jag skall säga, hvarför han bjöd dig,
inföll nu den ena af de främmande herrarna.
Det var helt enkelt för att du skulle få se, hur
rik han är och huru fint umgänge han har, och
sedan kungöra det här, så att hela trakten skall
veta om det.
Denna förmodan ansågs af några sannolik,
af andra icke; i ett afseende kom man dock
öfverens, och det var i den tanken, att de s. k.
läsarne väl ändå icke hade rätt att lefva lika
präktigt och dyrbart som de, hvilka de kallade
världens barn.
Och så hade då majoren ändtligen funnit
ett fel hos sin granne.
— Vi ha inte så fina rum och inte så rar
mat vi som visst annat folk, brukade han ofta
säga, när någon af grannarna var på besök,
men så behöfver ingen förlora sina pengar på
mig i stället, och inte heller är jag för förnäm
att ha det trefligt i enkelheten.
Teckningar ur lifvet. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
