Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
akten, som innehöll att i alla tyska stater skulle finnas
landt-ständer. De representativa församlingarne skulle inskränkas
inom vederbörliga skrankor1).
Dessa s. k. Karlsbaderbeslut voro från början blott en
sammanfattning af diplomatiska förhandlingar, som ej kunde
utgöra någon bindande lag förr än de blifvit af förbundets
lagstiftande magt d. ä. förbundsförsamlingen antagna. Men
detta skedde, Karlsbaderbesluten förvandlades till lag genom
förbundsförsamlingens beslut d. 20 sept. 1819.
Wiener-Slutakten åter är en ganska vidlyftig urkund,
mycket större till omfång än sjelfva förbundsakten af 1815
och utgör en ny grundlag för Tyska Förbundet, hvilken blef
gällande jämte 1815 års förbundsakt2). Wiener-Slutakten
var således en hufvudsaklig urkund för den tyska statsrätten
under den efterföljande tiden. Innehållet är strängt
monar-kiskt såsom kan inhemtas t. ex. af 57 art. som säger att
»såsom Tyska Förbundet med undantag blott af de fria
städerna består af suveräne furstar, måste hela statsmagten
förblifva samlad hos statens öfverhufvud och suveränen kan
genom en ständerförfattning blott i utöfningen af vissa
särskildta rättigheter bindas vid ständernas medverkan». Denna
ordalydelse är väl icke aldeles den lättaste att begripa, liuru
all statsmagt kunde finnas hos suveränen när det likväl
erkändes att samme suverän kunde i vissa fall bindas vid
ständernes medverkan, men den allmänna syftningen är
tydlig att öfvervigten skulle ligga hos den monarkiska
regeringen. Hela artikeln liknar för öfrigt mera en
principförklaring än ett bestämmande lagbud. Bestämdare uttryckt var
den 58 art. att »ingen bland de suveräne furstarne kunde
genom någon ständerförfattning förhindras eller inskränkas
i upfyllandet af sina pligter såsom förbundsledamot».
Stän-derförsamlingarnes sjelfständighet i de särskildta staterna
blef således i väsendtlig mån begränsad af
förbundsförsamlingens magt, hvilken åter låg i regeringarnes hand,
ty af dem utgjordes förbundsförsamlingen. Det kan dock
1) Jfr. framställningen hos Kaltenborn : Geschichte der deutschen
Bundesverhältnisse und Einheitsbestrebungen von 1806 bis 1856, T. I, p. 393.
2) Zachauiå: Die deutschen Verfassungsgesetze, p. 15 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
