Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
artiklarne och fördraget med Belgien d. 15 nov. 1831, som
var ämnadt att blifva ett fördrag äfven med Holland, kom att
innehålla en artikel att konungen af Holland egde att
öfver-enskomma med Tyska Förbundet angående Luxemburg. Ocli
sättet huru denna öfverenskommelse kunde upgöras, blef nog
äfven antydt genom det, som stadgades, att Belgien skulle
medelst en del af Limburg hålla konungen af Holland
skadeslös för den del af Luxemburg, som han förlorade. Detta
skadestånd, som han skulle erhålla af Belgien, kunde i sin
ordning blifva skadestånd åt Tyska Förbundet1).
Hela denna fråga berodde likväl derpå att Luxemburgs
delning verkligen gick i fullbordan, hvilket åter i det längsta
fördröjdes genom konungens af Holland hårdnackade
motstånd. Och ännu i fördraget d. 21 maj 1833 förblef frågan
om Luxemburg oafgjord. Kon. af Holland upgaf icke sina
anspråk mot Belgien och hade således icke medgifvit
Luxemburgs delning.
Dessutom måste saken äfven bero derpå att Tyska
Förbundet gaf sitt samtycke att åtnöjas med skadeersättningen.
Denna del af frågan torde dock ej varit särdeles svår att
upgöra, men så länge hela tvisten mellan Holland och
Belgien var oafgjord, var också frågan om Luxemburg en öppen
fråga. Under tiden bragtes den samma dock något närmare
sitt slut genom en förklaring af Tyska Förbundet d. 18 aug.
1836, hvarigenom Förbundet gaf sitt bifall till afträdelsen af
den belgiska andelen i Luxemburg under förutsättning att
Förbundet erhölle ersättning i Limburg. Sedermera när sent
omsider fördraget mellan Holland och Belgien kom till stånd
d. 19 april 1839 blef Tyska Förbundets samtycke uprepadt
genom förklaring af Österrike och Preussen på Förbundets
vägnar, hvilken förklaring godkändes af Tyska
förbundsförsamlingen d. 11 maj 18392).
Men frågan om ersättningen återstod. Denna fråga var
nu en sak mellan Tyska Förbundet och konungen af
Holland såsom storhertig af Luxemburg. I sjelfva verket
behöfde Tyska Förbundet icke oroa sig för den saken. För-
1) Art. 1—4 i fördraget d. 15 nov. 1831.
2) Förbundsförs. prot. hos Ghillany: Dipl. Handbuch T. II, p.
565 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
