Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•519
gemensamt beslut af skyddsmagterna ocli Turkiet, ingalunda
egde sultanen att ingripa efter eget godtycke.
Sålunda var personalunionen erkänd tills vidare
nämligen så länge den nuvarande hospodaren satt vid magten.
Men framtiden var oviss. Dock kunde türstendömena prisa
sin lycka att hafva fått ett prejudikat för personalunionen.
För dem kunde gälla det gamla ordspråket: den, som vinner
tid, vinner allt.
Men dertill fordras att vänta. Det tålamodet fans icke
hos Moldaus och Wallächiets lagstiftande församlingar. Ocli
oafsedt personalunionens osäkra bestånd saknades ännu den
fullständiga föreningen till en enda stat, den var förbjuden
af skyddsmagterna och Turkiet. Frågan var nu om
fursten-dömena skulle lyda förbudet.
De lydde icke, förbudet var skrifvet redan i 1858 års
fördrag, som innehöll grundlagen, samma förbud förnyades,
inskärptes genom protokollet d. 6 sept. 1859. Men
lagstiftande församlingarne aktade intet derom. De beslöto
furstendömenas förening till en enda stat under en gemensam
furste och antogo en ny gemensam grundlag (d. 9 nov. 1859).
Den gemensama statens namn skulle vara furstendömet
Rumenien.
Nu måste väl den händelse anses hafva inträffat, som
var förutsedd i protokollet af d. 6 sept. att författningen var
öfverträdd och skyddsmagterna med Turkiet skulle ingripa.
Men deraf blef intet. Moldaus och Wallachiets folk hade
räknat rätt om de räknade derpå att deras öfverherrars
stränghet icke skulle blifva så stor som den hotade att vara.
Först och främst begagnades icke magten att med
tvångsåtgärder omstörta den nya författningen och om
skydds-magternas erkännande och Turkiets samtycke dröjde något
länge, kom det likväl omsider. Turkiske sultanen i
öfverensstämmelse med skyddsmagternas uttalade mening utgaf
en s. k. »firman» eller turkisk förordning d. 2 dec. 1861,
hvaruti medgafs att så länge bägge ländernas
hospodarvär-dighet var förenad hos nuvarande fursten egde lian att styra
länderna med en gemensam ministere ocli cle båda lagstiftande
församlingarne förenades till en enda. Men ett uttryckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
