Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krafft, Per d. y. - Kragh, Boline Margaretha - Kragh, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle blifva på modet. K. kallades 1809
till v. professor, blef året derpå
professor vid akademien och fick ett betydligt
inflytande på svenska konstbildningen,
utan att egentligen bilda någon skola;
dertill saknade han tillräckliga kunskaper
och djupare begåfning. Som
porträttmålare har K. utfort en ofantlig mängd
bilder: han var ytterligt alsterrik och
i hög grad närig. Man kan vid en
granskning af dessa ej undgå att märka,
huru hans konsts i början frisk och
sorgfällig, allt mer sjunker och går under i
massproduktionen. Egentlig kolorist var
K. lika litet som den skola från hvilken
han utgått: men hans tidigare arbeten
röja dock en lugn, stadgad, ej obehaglig
färg, med grått och brunt till hufvudfärg,
som dock sedan blir allt tyngre och
smutsigare. Bland hans mer monumentala
porträtt kunna nämnas "Karl XIII",
flere stycken/" af dem ett i kunglig skrud
å Gripsholm, ett i amirals uniform i k.
medicinalstyrelsen, båda hel figur, "Karl
August" (å Gripsholm), "Desprez"
(konstakademien), "Sandels" (å riddarhuset);
en mängd andra återfinnas i embetsverks
och konsistoriers porträttgallerier samt å
enskilda händer. Särskildt Karl XIII
visade konstnären stor ynnest och lät ofta
måla sig af honom; deremot var han ej
gynnad af Karl XIV Johan, som från
början föredrog den briljante Westin.
Men K. utvecklade äfven en annan sida
af sitt konstnärskap, hvilken ingalunda
är så underhaltig som man skulle vilja
sluta af den glöraska, hvari den råkat.
Han utförde en del större
historiemålningar af rätt mycken effekt, ofta väl
sammansatta och af en dugtig, ehuru ej sinekande
färg. Den äldsta af dem är »Hertig Karl
å amiralskeppet i slaget vid Högland"
(nu å Haga), en väldig duk med
kroppstora figurer och ett ganska ståtligt prof
på historiemåleri i Davids smak. Vidare
böra nämnas: "Stormningen af Halle"
(1821, Drottningholm), "Karl XIV Johans
kröning i Stockholm" (1824, Stockholms
slott), båda nu tillhöriga svenska staten.
’’Oscars och Josefinas förmälning", "Kristi
gång till Golgata" (1841, såld af
arfvingarna 1881 till altartafla i landsorten),
"Leipzigs intagande efter slaget 1813",
"Slaget vid Bornhöft 1813", (båda å akad.
utst. 1820), "Lazari uppväckande" (å akad.
utst. 1834) m. fl. Under senare delen
af sin lefnad skall K. blifvit andlig sinnad,
något som ock antydes af de religiösa
ämnen han då behandlade. Han
förvärfvade en ej obetydlig förmögenhet på sin
konst samt genom ett sparsamt och
ekonomiskt lefnadssätt. Han afled i
Stockholm den 11 dec. 1863. Hans Fru B. Sofia
Bobsahm (född 1780, död 1854) lär hafva
varit skicklig i att kopiera.
Kragh, Boline Margaretha, fru,
född Abrahamsen, född den 8 februari
1810, dansk skådespelerska, gift med den
I nedannämde Chr. Kragh, började redan
i sitt åttonde år spela barnroller på kungl,
teatern och var ännu icke tretton år
gammal, då hon den 4 nov. 1822 hade sin
egentliga debutroll som Adonia i
’’Salomons dom". Utan att ega stora
rösttillgångar var hon en framstående
sångerska, som snart blef publikens
förklarade gunstling genom sitt själfulla
föredrag och genom det skälmska behag,
som låg utbredt öfver hennes spel. Hon
fick under få år en betydlig repertoar i
sångspelet, men döden afbröt redan den
24 maj 1839 hennes lysande men korta
konstnärsbana, sedan hon den 29 januari
s. å. sista gången*uppträdt som Brigitte,
i "Den svarta dominon".
Kragh, Christian, dansk skådespelare,
född i Köpenhamn den 5 okt. 1803,
debuterade den 12 dec. 1828 som Vilhelm
i "Axel och Valborg;; på kungl, teatern
och väckte icke ringa uppseende genom
sitt manliga yttre och sin kraftfulla
organ. Men genom att allt för slafviskt
söka likna sin stora förebild i
sorgespelet, dr. J. C. ^B>jge, hindrades han från
att tillräckligt utveckla sin egen
konstnärsindividualitet. För den danska
scenen blef han dock af en viss betydelse
både i allvarliga och komiska rolier och
I uppträdde sista gången den 7 nov. 1867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
