Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 216 —
Han snakket halvhøit det han tænkte, enda han
viste det var noksaa latterlig, men:
. . . nei dette er slettes ingen saan Krise, det
er en barnslig varm Graat — ja, bare graat, du
Even. Dine heteste Taarer har du altid pint
tilbake — like siden de graa Sommernætter paa
Stranna, naar Gud i al Stilhet skapte en ny og
større Verden for hver eneste Dag.
Kanske —- ja kanske Hemmeligheten i dit Liv
er de tilbakeholdte Taarer, der som hellige Perler
engang skulde drysses over det Kvindebryst som
i Naade var skapt for Dig. Du fandt hende al
drig — og nu knuses disse Perlene — her.
Men Roy fik bange Anelser, reiste sig pistrene
mot Bordet, men fik intet Svar og ringet sig med
et træt Suk op i Sengen igjen.
To smaa bleke Maaneruter stod indover
Sætergulvet.
Da reiste Even Strand sig råk og ret op fra
Bordet.
Han syntes noget kaldte paa ham fra Orglet
borti Fossen.
En bævende Stemme, av hulkende Musik, av
Ømhets Lokketoner om den evige Stilhet — om
Intet.
Klokken var tre Minutter over elleve, skulde det
ske idag, maatte han gaa nu. Han hængte Uret
i Vinduskarmen — det vilde vesle Svein bli gla i!
Han karret de sluknende Glør i Peisen
omhyggelig sammen, la sin Niste frem. saa Roy kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
