Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - C) Den nyare filosofien - 5. Dygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Paulus hade rätt, då han med afseende på tron, hoppet och kärleken
sade: Kärleken är störst bland dem.
Men hvad? Skulle man icke erkänna andra dygder än sådana,
som äro nyttiga för ens medmänniskor? Nå, huru kan man då
erkänna andra. Yi lefva dock i samhälle, alltså verkligt godt för oss
är endast det, som är godt för samhället. En eremit må vara
måttlig och from; han må kläda sig i botdräkt, gärna för mig, och så är
han en helig man; men dygdig kallar jag honom först, då han
utfört en dygdig handling, hvaraf andra människor hafva nytta. Så
länge han är ensam, gör han hvarken godt eller ondt, han är
ingenting för oss. Då den helige Bruno stiftat fred i en familj eller har
afhjälpt fattigdom, har han blifvit dygdig. Då han fastade och bad
i ensamheten, var han en helig. Mänsklig dygd är ett utbyte af
välgärningar: den som icke deltager i detta utbyte, medräknas icke.
Lefver den helige i världen, så skall han där utan tvifvel göra godt;
men så länge han icke lefver där, har världen icke rätt att gifva
honom namn af dygdig, då han är god för sig, men icke för oss.
Men, sägen I, om en eremit lefver i fråsseri, dryckenskap och
hemliga synder, då är han lastbar; följaktligen är han dygdig, då han
äger de motsatta egenskaperna. Detta kan jag icke medgifva. Han
är en mycket beklagansvärd människa, om han har de nämnda felen;
men lastbar, elak, straffbar i förhållande till samhället är han
ingalunda, då hans nedriga gärningar icke göra det någon skada. Man
får antaga, att, då han återvänder till samhället, han där kommer
att göra ondt och blifva en förbrytare. Det är till och med mycket
sannolikare, att han där blir en dålig människa än att antaga, att
denne måttlige och kyske eremit skall blifva en god människa, ty
inom samhället blifva hans fel större och de goda egenskaperna
svagare.
Man kan göra en mycket kraftigare invändning: Nero, påfven
Alexander VI och andra liknande vidunder hafva också visat prof
på välgörenhet. Därpå vågar jag svara: Då voro de den dagen
dygdiga!
Några teologer säga: Den utmärkte kejsaren Marcus Aurelius
var icke dygdig, utan en egensinnig stoiker som icke var nöjd att
härska öfver människorna utan äfven ville blifva aktad af dem. Han
tillskref sig själf det goda som han bevisade människosläktet, Blott
af fåfänga var han hela sin lefnad rättrådig, arbetsam och välgörande,
och bedrog mänsklighetan med sina dygder. Men jag utropar: "Herre
Gud, gif oss ofta sådana skälmar."
Voltaire, Diet. phil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
