Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belackadt, dalkarlarnes beväpnande afmåladt såsom brottsligt och vådligt, än för friheten, än för banken, endast för det de voro konungen fullt tillgifna. H. Maj:t förklarade vidare, att på bondeståndets anbud fricorpsen från Dalarne var beordrad till Stockholm, men ej för att taga vakten i staden, som aldrig kunde vara i säkrare händer än i borgerskapets, utan för att freda staden i händelse af eldsvåda i en tid, då allmän säkerhet synes löpa fara, hvarföre samma corps ej skulle komma in uti staden, utan inqvarteras i kungsgårdarne däromkring. Slutligen befalldes adeln göra sin landtmarskalk ursäkt och utplåna utur sina protokoller allt hvad lagstridigt vore samt isynnerhet öfverläggningarne den 7 och 9 Februari; till verkställande hvaraf adeln ålades att genast afträda till riddarhuset och utgöra en deputation, anförd af grefve Brahe, och med hvilken grefve Fersen och friherre De Geer, jämte de andra, som i landtmarskalkens skrift voro nämnda, borde följa för att göra honom tillbörlig ursäkt och uppföra honom i sin landtmarskalkstol. Tillika öfverlemnades besvären emot riddarhussekreteraren och fiskalen till riksdrotsen att lagligen beifras.
Under hela detta tal gnistrade konungens ögon, hans hy förvandlades, alla hans åtbörder utmärkte den häftigaste vrede. Det var tydligt, att de hårdaste tillvitelserna voro ställda mot grefve Fersen. Det var han, som regerat riket med järnspira, han som nu ville ryckas om spiran med konungen. Bland flere af adeln, som ville tala för att urskulda sig, uppstod ock denne åldrige rådsherre, men konungen tystade honom med hög röst och ett hårdt slag med spiran i bordet. Icke desto mindre fortfor grefve Fersen att åberopa sig den rätt, som tillhör hvar svensk man att ej dömas ohörd. Konungen tillsade honom då, att adeln ej här egde att tala, utan blott att höra, men att den kunde deliberera på sitt eget samlingsrum, dit konungen dem förviste. När adeln till följd däraf skulle afträda, yppades ett doft sorl och någon villrådighet af en del ledamöter, som trodde konungen icke vara berättigad att således afskeda adeln. Grefve Fersen var den, som afbröt denna tvekan, då han tog grefve Brahe vid handen och genast med honom begynte affärden. Detta lägges af somliga grefve Fersen till last såsom en feghet och af andra till beröm såsom en foglighet. Bland de onyttiga betraktelser, som ofta göras öfver hvad som kunnat hända, har jag sedermera ock hört den[1], att om adeln vid detta tillfälle vägrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
