Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Hon var bara ungefär en tum kortare än Äbergson,
och blott en tum längre än sin man Erik, men vackert så.
Han var en magerlagd, mörklagd, rätt tystlåten karl på
45 år, lugn, ståtlig, något tunn och framåtlutande, med
ett skarpskuret, slätrakat diplomatansikte vars uttryck
merendels stod på gränsen till ett lätt satiriskt smålöje
som gärna övergick till lågmält men ihållande skratt, då
anledning någon gång fanns. Och då hans gamla
bekanting Åbergson kom tillstädes, blev det anledningar
allt emellanåt.
Eriks-Anna var ljuslagd, i vitt och rosenrött, med
ljus-brunt vågigt hår. Hon hade kanske dubbelt omfång mot
sin man, men var påfallande välväxt och hade precision
i hållning och rörelser som en fanjunkare vid Kungl.
Livregementets Grenadiärkår. Hon hade ett öppet,
enkelt och rättframt ansiktsuttryck, alldeles som hon
också var i tal och sätt. Hon var ytterst godsint, hon
hade ett jämnt och snällt lynne, var skötsam i sina
sysslor, en omtänksam och pålitlig hustru. Men hon
suckade ofta, ibland ganska tungt. Hon hade sångröst, ej så
stor men behaglig och känslig, en liten altröst lämpad för
storstugan. Hon ackompanjerade sig på gitarr, och
hennes repertoar var av vemodig läggning.
Fall, lätta snöflock, fall,
Och bädda graven kall!
Det bröst som sjuder hä-ä-är,
Det längtar svalkas dä-är.
Det bröst som sjuder hä-är
Det längtar svalkas där!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
