Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gudr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
487
ung jungfru, full af behag o. Majestät, klädd i en hwit tunica,
med lågande hjessa, och hållande i hwardera handen en himmelsblå
glob, hwarifrån lågor utspringa.
GUDR, GUDUR (Nord. M.), en Walkyria.
GUEBRER eller PARSIS, et namn som Mahometanerne gifwa de Perser,
hwilka bibehållit Magernes gamla religion, efter det nederlag
deras siste konung, Yesderzed, led af Kaliferne. De äro
kringspridde i Indien och en del är förwist til provinsen
Kirman, den mest ohyggliga och torra i hela Persien. Der låta
Mahometanerne dem i fred få utöfwa sin religion, men hysa för
dem et ytterligt förakt, och kalla dem Gaurer eller otrogne.
Oaktadt deras förskingring, hafwa G. alltid bibehallit sin
religion i hela dess renhet. Redlige och uprigtige, samt stränge
i seder, fördraga de med et jobitiskt tålamod sitt armod och det
förakt hwarmed andra folkslag bemöta dem. De påstå at den bok
som innefattade deras religion, blef af Gud sjelf skickad til
Abraham, som sedan lemnade den åt Perserne. Det är en stor
fråga, om nuwarande G. äro afgudadyrkare, och om den heliga
elden är werkliga föremålet för deras dyrkan. Turkar, Perser o.
Indianer anse dem såsom sådane, men, enligt europeiska resandes
intygande, påstå G. sig icke hedra elden för annat, än såsom en
åminnelse af deras lagstiftare, hwilken på et underbart sätt
räddades ur lågorna; och för at skilja sig ifrån Indiens
afgudadyrkare, omgjorda sig alla med et snöre af ull eller
kamelhår. De försäkra sig erkänna den Högsta Guden, ljusets
skapare o. widmagthållare; de gifwa Honom 7 tjenare, hwilka åter
hafwa andra under sig, dem de åkalla såsom medlande Genier: det
Högsta Wäsendet är högre än alla principer och orsaker; men
deras religion tillägger dessa principer så mycken magt, at de
lemna nästan ingen qwar åt den Högste, eller begagnar han den
foga; de antaga äfwen förnuftiga wäsenden, som bo uti stjernorna
och styra menniskorna samt änglar eller lägre skapade warelser,
som regera lefwande kroppar; o. hwart träd, likasom hwar
menniska, har sin skyddsande och wårdare. – G. hafwa ingen
afgudabild, och äro sannolikt det enda folkslag på jorden, som
aldrig haft någon. Hela tilbehöret för deras religion består i
at underhålla den heliga elden, at i allmänhet ha aktning för
detta element, at aldrig kasta något orent deri ell. sådant som
kan upwäcka rök, samt at icke en gång orena den genom andedragt
och blåsa på den; det är framför elden som de göra bön i sina
hus, upsätta handlingar och aflägga ed; ingen af dem skulle wåga
swarja falskt, sedan han tagit detta förskräckliga och hämnande
element til wittne. Såsom en följd af denna wördnad, underhålla
de alltid elden i sina eldstäder, utsläcka ej en gång lamporna,
och nyttja aldrig watten wid eldswådor, utan söka at qwäfwa dem
med jord. De hafwa olika lagliga ceremonier för karlar o.
qwinnor, et slags döpelse wid deras födelse, och en art bikt på
sotsängen. De bedja fem gånger om dagen, och wända sig då åt
solen, när de icke äro hemma; de hafwa bestämda fastedagar, 4
högtider i månaden, o. en utmärkt wördnad för fredagen, samt för
den I och 20 i hwar månad. Då deras andaktsdagar infalla, hafwa
de gemensamma måltider, der man delar lika hwad en och hwar bär
dit efter råd och lägenhet. – De ha en innerlig afsky för at
widröra döda kroppar, o. hwarken begrafwa eller bränna liken; de
åtnöja sig med at utsätta dem för luftens åwerkan, i kringmurade
platser, och ställa bredwid dem åtskilliga bohagsting. Deraf har
hos G. upkommit den besynnerliga widskepelsen at de noga
iakttaga på hwad sätt fåglarne angripa liken: om korpen hugger
ut högra ögat, är det et tecken til salighet, och man fröjdar
sig deråt; hugger han det wenstra, utmärker det förkastelse, och
man begråter den aflidnes lott. Men denna art af grymdet emot de
döde, ersattes genom en annan dogm, som utsträcker G:s
medlidsamhet ända til det andra lifwet: de påstå neml. at den
onda principen och helwetet skola förstöras på samma gång som
werlden; at de onde andar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
