Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Pluto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
310
rande at tala när han åkallades, och tystnaden rådde
isynn. under slagten och när den heliga elden förtärde
offerdjuren. För at offra dessa åt himmelens och
jordens Gudar, borde man twätta hela kroppen; men P.
åtnöjdes med bestänkning och det war nog at man twådde
händer och ansigte. Rom firade högtider til hans ära
den 12 kal. Julii eller den 20 Juni, och under hela
tiden stod blott hans tempel öppet. Allt som war af
elak betydelse, war helgadt åt honom. – P. war så
frugtad af folken i Italien, at store brottslingar
bestraffades med at upoffras eller tilspillogifwas åt
honom. Efter denna religiösa akt ansägos de såsom
fågelfrie, och hwem som wille kunde döda dem. Romulus
antog detta bruk, och en af hans lagar tillät at åt P.
upoffra en klient som bedrog sin patron, och en
otacksam som förrådde sin wälgörare. Ofta såg man
äfwen generaler upoffra sig åt honom för deras arméers
wälfärd. Macrobius har förwarat åt oss formuläret wid
en af dessa högtidliga upoffringar, som wanligen
förestafwades af Summus Pontifex. – På berget Soracte
i Italien hade P. et tempel gemensåmt med Apollo, och
på det sättet trodde Faliscerne sig på en gång hedra
den underjordiska wärmen och solen. – Folket i Latium
och i grannskapet af Crotona hade helgat twåtalet åt
Pluto; hwarföre ock Pythagoras ansåg detta tal såsom
olyckligt; och i följd af denna lära helgade Romarne
åt denne Gud den andra månaden i året; och i den
månaden war andra dagen isynn. utsedd til offer o.
löften för honom. – Gallerne, som, enligt sina
Druiders lära, skröto öfwer at härstamma ifrån Pluto,
räknade tidens omlopp icke efter dagar, utan efter
nätter. – Utom de många namn, som Pluto hade hos
Greker och Romare, tilbådo Sarmaterne honom under namn
af Lacton; Sveverne under namn af Tuiston, och flera
gamla folkslag kallade honom den Swarta Guden
(Zeernebocht). P. war Franska områdets Teutates, och
nära Paris ell. Lutetia upfördes åt honom et tempel på
berget Leucotitius, nu förstaden St. Jacques.
(Sinneb. l.) Pluto föreställes wanligen då han
bortröfwar Proserpina, och bär henne swimmad af
förskräckelse i sin wagn, hwari hon skall åka til hans
rike. Han har alltid et yfwigt skägg och en bister
upsyn. Ofta har han hjelm på hufwudet. Den war en
skänk af Cykloperne, och hade den egenskapen at göra
Guden osynlig; det war isynn. wäpnad med den som han
kallades Orcus. Han hade den på sig då han bortröfwade
Proserpina. Emedlertid hafwa nyare artister alltid
prydt honom med krona wid denna förräktning. Då
Hesiodus beskrifwer Herkulis sköld, säger han at
Perseus lånt denna hjelm för at undfly Gorgonerna.
Kronan hafwa somlige gjort af ebenholts, andre af den
ofwan nämnda örten Jungfruhår. Ofra anwändes
narcissan, som egentligen war helgad åt Proserpina och
Manerne, och således passande at pryda deras
beherrskares änne. Phurnutus säger at denna krona ell.
krans wanligen war gjord af Phasganon (Swärdslilja),
hwars blad likna sablar. – Guden bär ofta på hufwudet
en skäppa sådan som Serapis. Då Gudarne wille
återkalla en dödlig til lifwet, fick P. det updraget.
Denne lär ur sin urna drypa några droppar nektar på
den gynnade personen, och de hade den dubbla
egenskapen at återskänka honom lifwet eller göra honom
til Gud. Det war isynn. i anledning af denna
omständighet, som Pluto hade tilnamnet Salutaris. –
Han ses ofta sittande på sin thron af ebenholts ell.
swafwel, med en spira i högra handen. Detta tecken til
magt gåfwo de gamle endast åt jordens konungar, och
det war i egenskap af underjordisk konung som Pluto
bar spira. Hon war swart, för at utmärka det Pluto
förde regeringen i det underjordiska riket. Hon är
stundom helt enkel, utan någon grannlåt; stundom
försedd m. en knapp i öfra ändan, som på
peregrinsstafwar. Då Guden icke bär spira, håller han
ömsom en twåuddig gaffel, ömsom en pik. Den förre ses
ofta på consular-medaljer bakom Plutos hufwud. Han
föreställes med piken på en silfwermedalj öfwer
Diocletianus, der han kallas Tutor animarum justarum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
