Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vestaler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
611
cula); någon gång et Palladium ell. en liten
Segergudinna. I stället för krukan håller hon äfwen et
spjut eller et ymnighetshorn. På baksidan af en af
Vitellii medaljer är hon sittande, samt håller krukan
i ena handen och en brinnande fackla i den andra. På
en af Saloninas medaljer ses hon stående med samma
symboler. Hennes benämningar på medaljer och gamla
monumenter äro: den heliga, den ewiga, den lyckliga,
den gamla Vesta, Vesta modern o.s.w. – Numa Pompilius
lät i Rom upbygga et tempel åt Vesta, nästan i fomn af
en glob; icke för at beteckna, säger Plutarchus, at
Vesta war detsamma som jordgloben, utan emedan globen
utmärkte hela werldsalltet, i hwars medelpunkt war den
eld som kallades Vesta. I detta tempel underhölls den
heliga elden med så mycken widskepelse, at den ansågs
såsom en underpant på wäldet öfwer werlden; och såsom
et elakt förebud om han slocknade, samt at man
försonade denna wårdslös, det med en oändelig oro och
omsorg. Då elden slocknade, kunde man icke åter
uptända den med en annan eld; utan man måste göra en
ny, därigenom at man lade något eldfängdt ämne i
midten af et kupigt kärl, som utsattes för solens
strålar (brännspeglar woro då redan kände?). Festus
säger, at denna nya eld uptändes derigenom at man gned
twenne träpinnar emot hwarandra. Om också elden icke
slocknade, förnyades den hwart år den första dagen i
Mars månad.
VESTALER kallades Vestas prestinnor af Romarne. De
walde dem ibland jungfrur. Ovidius säger orsaken wara
den, at Vesta sjelf war jungfru; och emedan denna
gudinna, likasom elden, icke framalstrar någonting. Då
Romarne inrättade Vestaler, efterföljde de Albinerne,
som säkert deri härmade andra nationer. De började at
något skilja sig derifrån i hwad som angick
jungfrudomen, i det tiden utsattes kortare. Albas
Vestaler borde wara jungfrur i 50 år; Romarne deremot
fordrade icke mer än 30 år. Numa war den som utwalde
de första Vestaler, och förbehöll denna rättighet åt
sina efterträdare. I början inrättade han endast fyra.
Servius Tullius, eller, enligt andra, Tarquinius d.ä.
tillade 2:ne. Efter konungarnes utdrifwande gick
rättigheten at utwälja Vestaler öfwer til Öswerste
presterne. Då en Vestal skulle tilsättas, utsökte
Öfwerstepresten ibland Roms familjer 20 jungfrur
emellan sex och tio år. Det war förbudet at antaga
någon öfwer ell. under denna ålder, och föräldrarne
borde lefwa. De borde icke hafwa det minsta lyte på
deras kropp; twertom borde de wara så sköna och wäl
wäxta som möjligt. Så snart detta antal blifwit waldt,
lät Öfwerstepresten dem draga lott, tog genast den på
hwilken lotten föll, och skiljde henne ifrån
föräldrarne, hwilkas myndighet öfwer henne genast
uphörde. Han ledsagade den unga jungfrun til templet.
Der afskars hennes hår och uphängdes i et heligt träd,
hwilket war et befrielse-tecken. Ifrån denna stund war
hon endast sysslosatt med sina skyldigheters
upfyllande. – Vestalerne tilbragte sin lefnad til
underwisning, at tjena gudinnan och at dana nya
prestinnor. Dessa åligganden skiljde dem i trenne
klasser, som de efter hand genomgingo, och der tio år
tilbragtes i hwardera. Templet war deras enda hemwist,
och ingenting kunde befria dem ifrån at bo der; utom
det enda fall, när de för swår sjukdom behöfde ombyte
af luft. Då anförtrodde Öfwerstepresten dem åt några
fromma och erkändt dygdiga Romerska fruntimmer, hwilka
eftersträfwade denna syssla som en hederspost. – Så
snart dessa flickor hade tilbragt 30 år i tjenst, ägde
de frihet at lemna den och ingå i ägta ståndet; och
det fans Vestaler som begagnade denna frihet, men de
ångrade sig snart. Man föregås at återhållsamheten
kostat för mycket på dem, och de anklagades at med
otålighet hafwa afbidat det ögonblick då de kunde
bryta den. Dem träffade samma öde som alla gamla
flickor, hwilka nästan alltid föraktas af deras unga
männer. De flesta tilbragte sina återstående dagar
ogifta; några stadnade qwar i templet; men man är icke
ense om deras sysslosätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
