Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Flocken - Menniskan och Satyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och efterfråga grund och lag
I nycker, der de saknas båda.
Han ser, at med sin andedrägl
Den Resande förmår at lif och värma dela
Åt händerna, som blifvit stela
Af aftonvädrets kalla flägt.
Här, tänker han, et väsen röjes
Som andas eld .— det element,
Hvaraf vår känsla väcks och delas och förnöjes,
Och på hvars vingar själen höjes
Ifrån den låga krets, der hon sig bunden känt.
Men snart han tvungen är at fälla
Sin höga tanka om den gäst,
På hvilken han sit öga fäst,
Och finner dennas halt i verket mindre gälla,
När med en anda kall som is
Han svalar efter hand den spis
Som ifrån glödens bädd på bordet flyttad blifvit.
Den eldiga natur, hvaraf han tecken gifvit,
Är motsagd af så klart bevis.
Satyren uphör med sit pris.
Hvad är du, frågar han, som än Zephirefts like
Syns slägtad med den gud som dagens fackla för,
Än tecknar, med en pust som eldens magt förstör,
Dit ursprung ifrån Bores rike?
Fly! fortfar han med ifrig röst,
Du hycklare! som lärt at alla lynnen härma:
Ej värre djefvul fins, än den, hvars dubbla bröst
Kan andas både köld och värma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
