Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
NYARE TI PEN.
tröst och hjelp i ett fyrtiåra regemente, hvars mödor
skyndat mig med grå hår till grafven; väl kan jag mig
förlikna vid konung David (här brusto honom tårar ur
ögonen), hvilken Gud af en herde gjorde till en
regerande herre öfver sitt folk. Icke künde jag mig den
äran föreställa, då jag i skog och öde fjell måste
sticka mig undan för fiendernas blodtörstiga svärd. Nåd
och välsignelse har både mig och eder rikligen
vederfarits genom Guds sanna ords kunskap och genom
timlig ymnighet som allestädes för ögonen är — Gudi
dess lof! — dock vill jag ej sky att bekänna mina fel:
hvad brist och svaghet som kunnat med mig vara uti
regementet måtte I som trogne undersåtar öfverse och
förlåta; jag vet väl att jag i mångas tanke varit en hård
konung; dock varda de tider kommande, då »Sveriges
barn gerna skulle vilja rifva mig upp ur mullen om det
i deras makt stode." — Till slut begärde han att
ständerna ville godkänna hans testamente, och sedan detta
blifvit uppläst, gilladt och besvuret, uppstod han, tackade
dera sora velat göra honom till en stamfader för Sveriges
konungahus, öfverlemnade regeringen till sin son Erik,
förmanade sina barn till endrägt, utsträckte välsignande
sina händer och tog så afsked af sitt folk.
Sju veckor derefter, den 14 augusti, samma dag då
Erik anträdde sin länge tillämnade resa till England,
nedlades den gamle konungen på sotsängen af "en
brännande skälfva och hetta samt med den sjukdomen
diar-rhea," säger konungens biktfader, mäster Johannes, sora
tillika var hans läkare. Redan nyårsdagen samma år
hade konungen yttrat: "Detta år blifver mitt sista; jag
behöfver ej spådom af stjernorna, i min egen kropp har
jag de planeter som säga mig, att min tid ej blifver
lång." När kanonskotten från slottsvallen förkunnade Eriks
afresa, greps den arme fadren af en förskräcklig oro,
och måste på eftermiddagen intaga sängen. När den
tillkallade biktfadren började med ett tal om tålamodets
nytta, bad konungen honom tiga och i stället gifva
honom något som kunde hjelpa för en sjuk måge och
hans liksom brinnande hufvud. Med djup rörelse befalde
han att de för skuld insatte fogdarna skulle återfå
friheten, tillsade de närvarande för alla förkunna att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
