Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGSKIPNINGEN.
165
president oeh assessorer af adel och icke adel, men utan
riksråd såsom bisittare; endast ordföranden skulle vara
riksråd. Senare, 1629, tillkom hofrätten i Dorpat såsom
öfverdomstol för Estland, Lifland och Ingermanland.
Från hofrätterna skulle alla domar i högmåls- och
lifs-saker underställas konungen. Mördare Straffades till
lifvet, men för dråp under mindre försvårande
omständigheter gafs nåd, så vida ej målsegaren "stod efter den
anklagades lif". Äfven förvisningar användes såsom straff.
Fyra tjufvar från Bergslagen hade af konungen blifvit
benådade till lifvet, men dömdes att såsom adelns lifegne
och trälar förflyttas till Lifland. Annars voro
tvångsarbeten mycket vanliga straff såsom att "gå under
kalkbaljan" eller "arbeta på galejorna". Pinliga förhör (tortyr)
voro väl i lag medgitha, men konungen befalde dem,
som hade rättskipningen om händer, att i tvifvelaktiga
fall väl hota med tortyrs begagnande, men ej tillämpa
ett så våldsamt medel till sanningens framtvingande.
Domrarne förmanades tidt och ofta till rättvisa och
foglighet. Också heter det i liktalet vid Gustaf Adolfs graf
om hofrätternas instiftelse: "hvad bemälte rätter hafva
gagnat, derom vitna alla landets innebyggare, höge och
låge, fattige och rike," och om svenska folkets sedliga
värde på Gustaf Adolfs tid vitnar berömligt det
förhållandet att då underrätterne fått befallning att till
Svea hofrätt inlemna sina domböcker, framkallade detta
den största förlägenhet, emedan vid flera domstolar på
hela år ej förekommit en enda rättegång.
Militärståndet — vi hafva nu först ett visst
berättigande att använda detta uttryck — hade dryga
pligter på Gustaf Adolfs tid, men erhöll deremot
svarande fördelar. I öfrigt var förhållandet mellan Gustaf
Adolf och hans såväl i.i- som utländska krigare sådant
att desse i sin beundrade konungs välbehag funno
den största uppmuntran och belöning för sitt
välförhållande. "En sådan general," säger en främling i
konungens tjenst, "vill jag gladeligen tjena; men en
sådan general skall jag svårligen mera se, hvilkens
sed det var att vara den förste och siste i faran, som
vann sina officerares kärlek genom deltagande i både
mödor och farligheter, som visste så väl huru hans kri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
