Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora frågan - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidelsefullt för bröstet med knuten hand. »Och den har
alltid funnits här.»
»Och er kärlek var en stor kärlek — det kunde
inte finnas någon större», fortsatte hon, »åtminstone
sade ni så i rosengården. Och ändå är den inte nog
stor och upphöjd att kunna förlåta, då jag nu gråter
vid edra fotter!»
David Payne tvekade. Han öppnade munnen för
att tala, men orden ville ej över hans läppar. Hon
hade tvingat honom blotta sitt hjärta för henne och
uttala sanningar, som han dittills hade dolt för sig
själv. Och hon var härlig att se på, där hon stod
framför honom i en gloria av lidelse och frammanade
gamla minnen om ett varmare liv. Han vände bort
sitt huvud för att slippa se henne, men hon tog några
steg och såg honom åter i ögonen.
»Se på mig, Dave! Se på mig! Jag är ändå
densamma som förr. Och det är du också, om du vill
vara ärlig. Vi ha inte förändrats.»
Hennes hand vilade på hans axel, och hans arm
sträcktes plötsligt ut för att famna hennes liv, men
det skarpa raspandet av en tändsticka väckte honom
till besinning. Winapie, som stod utanför
alltsammans, tände en lampa, vars veke långsamt fattade eld.
Hennes gestalt avtecknade sig mot en bakgrund av
nattsvart mörker, och då ljuslågan plötsligt flammade
upp, lyste hennes bronsfärgade skönhet med kunglig,
gyllene glans.
»Ni ser, att det är omöjligt», flämtade han, i det
han varsamt sköt den blonda kvinnan ifrån sig. »Det
är omöjligt», upprepade han. »Omöjligt.»
»Jag är ingen liten flicka längre, Dave, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
