Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heidelberg hvimlar och som, efter att i början af sitt
vistande där ha förvånat de naiva tyska professorerna
genom sina sunda omdömen, sedermera snart därpå
förvåna dem ännu mera genom sin fullständiga
sysslolöshet och exempellösa lättja. Med ett par, tre så
beskaffade kemister, som icke kunna skilja mellan syre och
kväfve men kritisera allt och äro mycket belåtna med
sig själfva, drifver Sitnikov omkring i Petersburg — i
sällskap med den »store» Elissevitsch och med föresats
att äfvenledes förtjäna denna hederstitel — och fortsätter,
för att begagna hans eget uttryck, Bazarovs »verk».
Man försäkrar, att han helt nyligen blef mörbultad men
icke glömde att hämnas; han tillkännagaf i en obskyr
tidning, att den, som anfallit honom, var en feg stackare.
Han benämner detta ironi. Hans far låter honom som
vanligt råda sig själf; hans hustru kallar honom för narr
och litteratör.
I en undangömd vrå af Ryssland ligger en liten
kyrkogård. Liksom nästan alla våra kyrkogårdar företer
den en högst dyster anblick; dikena, som omgifva den,
hafva länge varit igengrodda och fyllda med växter,
träkorsen ligga kullslagna eller stå fallfärdiga och lutande
under de små, fordom målade tak, som äro anbragta
öfver dem; grafstenarna äro flyttade från sina platser,
liksom om någon nedifrån vält dem undan; ett par, tre
nästan nakna träd gifva endast obetydlig skugga;
fårkreatur beta mellan grafvarna... Bland dessa finnes
emellertid en, som skonas af människohand och som
djuren icke nedtrampa; endast fåglarna komma och sätta
sig där att sjunga hvarje morgon i den första
daggryningen. Den omgifves af ett järngaller, och vid båda
ändarna stå två unga granar. Det är Ievgeni Bazarovs
graf. Två personer, en man med sin hustru, som gå
böjda under årens tyngd, komma ofta från en liten by
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
