på stjärten och för ett på det hela taget bekymmerfritt lif. Hon har ju hela världshafvet till visthus. Sädesärlans latinska namn är Motacilla alba. Hon tillhör tättingarnas stora grupp, första underordningen Oscines, 6:te familjen. Namn har hon godt om, t. ex.: kokärla, gatärla, blåärla, toärla, husärla, takärla, arla, ala, isspjärna, gadegrim (Skåne), langhale (Gottland), kokvittra (Norrl.), gateveppe (Smål.), kukurella (Hälsingland). Lapparna kalla henne pestur. På franska heter hon bergeronette ... lilla herdinnan. Räcker det —? *

Skatan

(Fig. 21; tafla IV.) Äfven jag tänkte en gång bli en väldig jägare inför herranom — alldeles som salig Nimrod. Jag hade fått fatt i en liten nätt dubbelbössa, som blott hade det lilla felet, att vänstra pipan 'slängde' haglen en smula oförsiktigt men eljest var utmärkt lämplig för en 17-årig jägare-dilettants bedrifter, och med den på axeln samt en kolossal skjutväska vid sidan begaf jag mig ut i skog och mark för att anställa ett fruktansvärdt nederlag bland traktens matnyttiga vilda. På förhand visste jag, att faunan icke var särdeles rik, hvarken på arter eller individer, men att jag skulle få gå en hel dag utan att få syn på en harpalt, en orrhöna eller en snöskata, det ansåg jag alldeles avita. Jag hade ätit upp all matsäcken, rifvit sönder mina kläder, två gånger sköljt af mig svetten och dammet i rinnande vatten och en gång tagit mig en liten lur under en tät gran, men spänna hanen en enda gång — det hade jag icke fått. Och nu dalade solen, och hemvägen måste anträdas, under sjunkande humör och miserabel stämning. Kanske var det detta, som i en tvär vändning kom mig att