Gladan.

(Fig. 37; tafla VI.) Under det relativt bekymmerfria skede af min ungdom, då jag i obunden frihet fick ströfva omkring i hembygdens skogar, hagar och ängar med bössa på axeln, gjorde jag sannerligen icke mycket skada på det i öfrigt sparsamt förekommande matnyttiga villebrådet. Förnämsta sysselsättningen bestod i att gå och titta på småfåglarna, huru de voro klädda, huru de byggde, förskaffade sig föda, tvättade och putsade sig, huru de flögo och hoppade samt huru de betedde sig, då de sjöngo och kvittrade. Följaktligen äro mina minnen från den tiden öfvervägande glada och angenäma. Emellertid kunde det icke undvikas, att man en och annan gång, liksom på en slump, kom i kontakt med någon af de vingade skogsinvånarna på ett sätt, som man knappast afsett. Ett särskildt sådant sammanträffande var ledsamt nog och pinade mig så mången god dag efteråt, att bössan rent af blef mig förhatlig. I ett af 'tallhagens' allra högsta träd hade ett glad-par byggt sitt bo högst uppe i kronan. Upp till det hade jag otaliga gånger försökt komma men utan att lyckas. Stammen var ungefär metertjock nere vid hufvudhöjd och smalnade ytterst långsamt, men snart nog började dess gren- och kvistfria yta att beklädas med dessa saffransgula, postpappersfina barkflag, hvilka nära på äro glatta som is och göra klättringen likvärdig med sådan på såpad mast. År gingo om, utan att jag lyckades, men omsider hade styrkan i armar och skänklar nått en sådan utveckling, att det gick. Bytet blef två stora ägg, som naturligtvis fingo plats i mitt ovarium. Men detta var nu en sak för sig. Sedan jag fått, hvad jag ville, ofredade jag icke på det sättet de kvarboende fåglarna vidare. Då jag emellertid en gång passerade tätt förbi den högresta tallen