Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har tydligen alldeles misstagit mig i mitt
omdöme, att Götheborg skulle vara en så fredlig stad och
att mycket litet oväsen här skulle förekomma, trots det
att polismakten vore ganska obetydlig.
I förra veckan var åter halfva staden i lifligaste rörelse
och hundratals menniskor trängdes i rådhusets trappor
för att komma åt att få höra något af en rättegång, vid
hvilken polisen åter fått spela en stor role och hade att
häfda sin myndighet mot bullersamma medborgare.
En här öfver hela landet mycket bekant person, den
unge concertmästaren Edouard Dupuy* hade besökt vårt
samhälle. Han är berömd för att vara en utmärkt musicus,
en förträfflig sångare, en oemotståndlig fruntimmerskarl och
en ohjelplig rucklare. Emellertid hade han nu i sällskap med
ett par herrar Kysell, hvilka antagligen också äro musici,
och en handlande Thiman från Stockholm besökt den
bekante Engborgs källare vid Lejonbryggan, der de
an-tagligen druckit något för mycket franskt bränvin,
eftersom de voro åtskilligt larmande, då de kommo ut. Deras
försvarsadvocat, auditeur Nolleroth, påstod visserligen, att
de endast sjungit*) och att Götheborgs polis vore känd
för att vara mycket omusikalisk; och der funnos verkligen
också vittnen som påstodo, att dessa herrarne på Sjelfva
Stora torget sjungit mycket vackert. Fyra polisbetjenter,
af hvilka en vid namn Nordblom blifvit riktigt »skamfulad»
och fått mycket stryk af concertmästaren, jäfvade dock
dessa vittnen, då de varit i Dupuys sällskap på
ofvannämnda källare och kunde anses vara hans supekamrater,
för att icke säga medbrottslingar. Auditeur en Nolleroth
framhöll då yttermera, att poliserna, då de antastade Dupuy
och hans sällskap icke »visade sina brickor», så att dessa
herrar icke kunde tro, att de vore ordningens väktare —
helst som de detta i öfrigt genom sitt uppförande
ingalunda ådagalade — och derför icke kunde draga i
betänkande att tukta dem för deras närgångenhet. Nolleroth
anklagade ock poliserna, att de gjort sig skyldige till
hemgång, då de inträngt i Dupuys och hans kamraters rum hos
mamsellerna Muller, hvarför poliserna försvarade sig
dermed, att de endast följt herrarne hem för att få veta deras
namn, hvilka desse af nog så naturliga skäl velat hemlighålla.
*) Jag antager, att de då sjöngo Dupuy’s gudomliga qvartett:
»Douce Harmonie viens consoler mon coenrl» Utgifvarens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
