Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hat och kärlek försonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid var fru Märta icke rätt belåten med
den heliga jungfruns bild, som syntes henne omgifven
af en för stor gloria, för att vara sannskyldigt luthersk.
Hon var därför betänkt uppå att skaffa sin fånge en
passligare sysselsättning. Det hände sig understundom,
att Storkyro bondekungens dotter Meri, när hon var
inrest till staden, gjorde sig ärende till slottet och, för
att vinna borgfruns ynnest, förärade henne några härfvor
af det allrafinaste silkeslenaste lingarn, hvilket ingen i
hela nejden kunde spinna så som Meri spann. Fru
Märta fick därför en vacker dag det infallet att lära
sin fånge spinna och att gifva henne Meri till lärarinna
i denna konst. Meri önskade i tysthet ingenting högre.
Den nära förbindelse, i hvilken den fångna fröken stått
till konungen, gaf henne i Meris ögon ett oemotståndligt
intresse. Hon ville höra något om honom, hjälten,
konungen, den store, oförgätlige, som stod för hennes
minne i mer än jordisk glans. Hon ville veta hvad han
sagt, hvad han gjort, hvad han älskat och hatat på
jorden; hon ville engång känna sig hänryckt af hans äras
skimmer och sedan själf förgäten dö. – Stackars Meri!
Så gjorde Meri sin andra bekantskap med fröken
Regina på Korsholm. Hon mottogs i början med liknöjdhet
och köld, och hennes spånad behagade föga
den stolta fröken. Men efter hand vann hennes undergifna
milda väsende Reginas välvilja, och en fånges
naturliga önskan att meddela sig med varelser utom
fängelsets mur gjorde slutligen Regina öppnare. De
spunno ganska litet, det är sant, men de språkade som
herskarinna och tjenarinna, i synnerhet de dagar Dorthe
satt inspärrad för sin elaka tunga, och därvid kom det
Meri väl till pass, att hon från forna mera lysande dagar
ihågkom något tyska. Meri visste att ständigt leda talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
