Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hat och kärlek försonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvem är du som talar sådana ord? Hur dina
ögon glänsa! Du är icke den du synes. Hvem är du
då? ... O heliga jungfru, beskydda mig!
Och Regina sprang upp med all den vidskepliga
vantro, som tillhörde hennes tidehvarf. Det är troligt
att hon ej gjorde sig närmare reda för sin fruktan,
men Meris tal hade hela tiden förekommit henne sällsamt
att höra ur en obildad bondkvinnas mun i detta
barbariska land.
– Hvem jag är? upprepade Meri med oförändrad
mildhet. Jag är en kvinna som älskar. Det är allt.
– Och du säger att kungen skall dö?
– Gud allena råder öfver människors öden, och
den störste bland människor är ock en människa.
I detta ögonblick tog någon i låset, och fru Märta
inträdde högtidligare än vanligt och äfven något blekare.
Hon bar nu i stället för sin vanliga bjärtrandade yllekoft
en djup sorgdräkt, och hela hennes uppsyn antydde
något ovanligt.
Reginas och Meris föregående samtal gjorde att
båda sprutto till vid denna syn.
Meri blef blek som döden, gick rakt fram till fru
Märta, såg henne skarpt i ansiktet och sade entonigt
med stor ansträngning:
– Kungen är död!
– Vet du det redan? svarade fru Märta förundrad.
Gud sig förbarme, den jobsposten kom för en timme
sedan med kurir öfver Torneå.
Regina nedsjönk afdånad.
Meri med det bristande hjärtat behöll sin fattning
och sökte återkalla Regina till lifvet.
– Konungen har då stupat på slagfältet, midtunder
segern? frågade hon vidare den häpna borgfrun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
