Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erstans vågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
församlingens åsyn å båle brännas; som afkunnades i Åbo
den 10 September år efter Christi börd ettusen sexhundradesjuttioett.
Nyheten om denna dom, som i ögonblicket spriddes
kring hela staden, hälsades af de på torget församlade
nyfikne med skallande hurrarop.
-
8. Erstans vågor.
Man säger om hösten, att han är dyster och vild,
och han är väl stundom så, och vemodig är han
alltid, emedan han lefver i minnet af det glada som
varit och icke mera är. Också när han ler, är hans
löje så blekt, som vore det blott en bemantlad sorg, och
när han är som skönast, så är det en döende skönhet,
som ännu engång ser sig om med himmelska ögon i
den stund hon förgås.
Men obeskrifligt herrlig är hösten ändå, när de
gula björkarna, när de röda rönnarna och de mångfärgade
asparna stå vid sidan af evigt gröna granar på
stranden af en speglande sjö – när aftonsolen sjunker
så saligt som en god ande ned uti nattens famn och
en osägelig stilla förklaring breder sig öfver de tysta
vattnen och de vissnande stränderna. Det är naturens
höga resignation, hennes tålmodiga fridsälla strålande
blick mot döden – ty hon vet att hon i själfva döden
är oförgängelig och att nya vårar skola sakta upprinna
ur askan af det förgångna. En sådan herrlig förklarad
höstafton är alltid som maningen om ett lif på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
