Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Sjöman Långviks berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kunde nu med odelad fröjd tänka på glädjen att
snart få omfamna sin älskade mor, sina syskon och
alla gamla vänner på hemorten.
Målet var uppnådt, allt hade gått lyckligt. Triumferande
närmade sig Erik den gamle Långpyts, som stod
färdig att passa på klyfvarn i fören.
– Mullvad, mullvad! – skrek han – akta dig
bara för katten, när vi komma i land!
– Ännu är jag ingen mullvad, innan ankaret gått,
svarade matrosen, färdig att brassa.
– Bärga klyfvarn! Giga focken! hördes kaptenens röst.
– Bärga klyfvarn! Giga focken! svarade sjömännens vanliga eko.
Kommandot lyddes. Skeppet gled vackert och vänligt
för blotta storbramseglet sin raka kurs inåt hamnen,
hvars stränder voro uppfyllda med nyfikne åskådare, ty
det hände icke alla dagar i Vasa, att ett så stort skepp,
därtill så putsadt och prydligt som Hoppet nu var,
dansade in som en docka i hamnen.
– Mullvad, mullvad! skrek Erik ånyo.
– Vast lite, svarade matrosen med ett uttryck,
som på den österbottniska svenskan betyder: vänta litet.
– Ankaret klart! Fyra kanon! ljöd åter kaptenens kommando.
– Ankaret klart! Fyra kanon! ljöd ekot från däcket.
Befallningen efterkoms. Den vanliga saluten – en
aldrig underlåten välkomsthälsning – small ifrån fören,
men denna gång med en skarp och olycksbådande knall.
Rök omhöljde hela fördäcket, och när den skingrades,
såg man gamle Långpyts ligga raklång på däcket utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
