Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. Riksens och borgerskapets majestäter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den rara presenten, i det han med kännaremin betraktade flaskorna.
I detsamma observerade han att Eriks högra hand
blödde starkt genom en kringlindad näsduk.
– Hvad är det? frågade han.
– Jag har skenat mig[1] på en glasbit, svarade Erik.
Men Adolf Fredrik var alltför godhjärtad och tyckte
att handen blödde för starkt, för att lämna blessyren
oundersökt, helst den förorsakats i ett uppdrag för hans
skull. I ögonblicket hade han förgätit sin vrede, vinkade
Erik till fönstret och täcktes befalla sin kammartjenare
att uppveckla näsduken.
– Det är icke skuret med glas, det är bitet af en
hund, sade kammartjenaren, visande åt den gamle Larsson
gossens hand, som blödde af ett djupt bett mellan tummen och pekfingret.
– Det är möjligt att där var en hund i mörkret,
svarade Erik förlägen.
– Jag skall hitsända min lifmedikus, sade kungen
bekymrad. Rötmånaden går in, och man vet ej om
hunden möjligen varit galen.
Den gamle Larsson hade emellertid knappt kastat
en blick på Eriks hand, innan han begynte häftigt darra
och blef askgrå i ansiktet.
– Var lugn – sade kungen, som tog detta för
skrämsel – Petersen känner konsten att bota vattuskräck,
han skall vara här om några minuter.
Och med en mycket nådigare blick än nyss förut
aflägsnade sig den gode kung Adolf Fredrik, som gärna
hade ett tröstande ord för hvarje bekymmer, hvilket han
kunde lindra. Men hvarför hurrade folkmassan nu långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
