Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen I.-II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svalka desto mer angenäm. Denna gör dessutom ett
mäktigt intryck genom sitt magiska behag, som ej
låter sig beskrifva. Under högsta sommaren blandar
sig aftonrodnaden med morgonrodnaden, och natten
breder blott ett dunkel, som ej förmår riktigt dölja
föremålen, utan blott i halfdager framställer de sköna
naturens taflor, hvilkas betraktande sänker själen
i djupa melankoliska drömmar, och under en tystnad,
som endast afbrytes af talltrastens sång. Ej mindre
vacker är vintern med sina oftast klara dagar och af
norrskenet och tusende stjernor upplysta nätter."
Genom de större dalbildningarna delas landskapet
i fyra hufvuddelar: Öster-Dalarne, Vester-Dalarne,
Öster-Bergslagen och Vester-Bergslagen. Den andra
af dessa hufvuddelar ligger kring vestra Dalelfven
och dennas tillflöden; med Öster-Bergslagen, det
fordna Jernbäraland, förstår man sydöstra delen,
omkring stora elfven efter grenarnes förening vid
Djurmo; Vester-Bergslagen är sydvestra delen, hvars
vatten genom Barkensjöarna föras ned i Mälaren; men
Öster-Dalarne, kring östra Dalelfven och dennas
tillflöden ända till elfgrenarnes förening, är
den egentliga Dalorten, hemmet för Dalkarlarne och
Dalkullorna, medan Finnar bo i Finnmarkerna, Här
ligger den stora sjön Siljan, Dalarnes öga, med sin
Sollerö och på sjöns stränder de historiska socknarne
Leksand, Rättvik, Mora, den sistnämnda ännu i dag det
egentliga Dalarnes hjerta, Dalbygdens modersocken.
Det folk, som bebor dessa bygder, har i allmänhet om
sig det vitsordet, att vara kraftfullt och manligt,
nöjdt med en tarflig utkomst, idogt och sparsamt,
enkelt i sina seder, godhjertadt i umgänget samt
från ålder utmärkt genom ärlighet, pålitlighet
och trofasthet, sjelfständighet, stolthet och
allvar. Dalamännen äro villiga och tillgifna, då de
behandlas med foglighet, meri obändiga och hårdnackade
mot orättvisa och våld. Emellertid finnas bland de
särskilda landsdelarnas invånare många skiljaktigheter
i afseende på lynne, seder, närings- och konstflit,
ej mindre än med hänseende till kroppsställning,
ansigtsbildning och språk. Att inbyggarne i
Öster- och största delen af Vester-Bergslagen
inflyttat från de gamla folkländerna, skönjes
ögonskenligen; de likna mer Vestmanlands bergsmän,
än landtmannen kring Siljan och Dalelfven, och lefva
i Öster-Bergslagen hufvudsakligast af bergsbruk,
kolning och smide m. m., men äfven af åkerbruk och
boskapsskötsel. Dalortens inbyggare röja sitt från
invånarnes i Bergslagerna skiljaktiga ursprung
genom ett eget språk, hos hvilket man velat
finna likhet med hög-skottskan, och genom sina,
särdeles i Vester-Dalarne, med Norrmännens i mycket
öfverensstämmande seder; den norska Hallingdansen
utföres t. ex. i Vester-Dalarne med en förvånande
vighet och ledighet. Glädtigheten och lifligheten
hos Vester-Dalkarlen öfvergår hos Öster-Dalkarlen
till en större allvarlighet; han är "mer tung på
foten" och mer tung i hugen, än sin östliga granne. I
Vester-Dalarne lefver befolkningen hufvudsakligast af
boskapsskötsel och åkerbruk, särdeles i de sydliga
socknarna, der dock nattfrosterna ofta anställa
mycken skada; i Öster-Dalarne står deremot åkerbruket
främst bland folkets näringar; men här har derjemte
hvarje socken sin särskilda binäring, likasom hvarje
socken, till och med hvarje by, skiljer sig från den
andra genom vissa skiljaktigheter, hvilka man också
noggrannt bibehåller, synnerligast derigenom att man
icke gerna söker sina giften utanför socknen eller
byn. I Elfdalen, en af Dalarnes fattigaste socknar,
har sålunda allmogen en god binäring i arbetet vid
porfyrverket; i Mora förfärdigas laggkärl, väfskedar,
askar, såll och, i ett par byalag, de märkvärdiga
ur, med hvilka en vidt utbredd handel idkas, icke
blott inom Sverige, utan äfven i utlandet; i Orsa
huggas slipstenar och drifves handel med sådana;
i Rättvik förfärdigas flera slags snickare-arbeten:
skåp, dragkistor och foder till Morakarlarnes ur,
hvarjemte här idkas ansenlig kalkbränning. Så har
hvarje trakt af det vidsträckta landet sitt eget
näringsfång, sin egen industri, sina egna sedvanor
och språk, och man skulle nästan kunna säga, att,
likasom man i Sverige velat se en sammanfattning af
hela vår verldsdel, ett Europa i sammandrag, så kan
man gerna i Dalarne se ett Sverige i sammandrag. När
nu till landets och naturens skönhet, till
folkets duglighet och kraft kommer en rad historiska
minnen, så storartade, att man knappt någonstädes
på jorden finner deras motstycken sammanträngda på
en så ringa rymd, är det icke underligt, om detta
folk med dessa minnen med hänförelse är fäst vid
sitt land och icke vill utbyta det mot något annat
på jorden. "Vi lefva så kärliga derhemma!" säger den
utvandrade kullan, som från städernas qvalm längtar
åter till hembygdens fria natur, dess friska luft
och doftande barrskog; och mer än en gång har det
händt, att utvandrare från Dalarne, som i främmande
land skördat både anseende och guld, återvändt till
hembygden, för att der tillbringa sina sista dagar
i frid och instämma i den gamla konstlösa sången:
“Om sommaren sköna, när marken hon gläds
Vid Dala två elfverna vida,
Från Tuna-å strand till Gagnefmäns näs
Så fagert är då till att rida.
Gud glädje och styrke de män, som der bo
Vid elfvom, på berg och i Dalom!“
| II. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
