- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
39

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Sillfisket i Norge af F-r-i - Allt Kärlek af Claës Joh. Ljungström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medelstort logisfartyg har vanligen 12 till 18
man med hela deras utrustning, hvartill hörer så
många tunnor jemte nödigt salt, som möjligen kan
instufvas. Hela laget har gemensam kokning under
däck. Luften är ytterst förskämd i det öfverfyllda
rummet och besättningen underkastad samma olägenhet,
som de i land boende.

Klädseln är bättre än någonting annat. De flesta
nyttja ylletröja eller lärftsskjorta närmast
kroppen, derofvanpå tillräckligt med plagg af vadmal
och ytterst olje- eller skinnkläder. På fötterna
hafva de ullstrumpor och sjöstöflor, som räcka till
knäet. Hufvudbonaden är alltid en "sydvest". Men äfven
här finnes en stor olägenhet. Fiskrarne byta nästan
aldrig om underkläder, så länge fisket varar, och de
hinna sällan få ytterplaggen riktigt torra. Få hafva
nemligen två omgångar kläder, och hvad som blir vått
af regn eller sjö ges det hvarken tid eller utrymme
att torka fullständigt. Ännu mindre kan man vänta,
att kroppen skall under så ihärdigt arbete blifva
ordentligt tvättad hos ett folk, som äfven i vanliga
tider icke just är benäget att begagna vatten för
sådant ändamål.

Mathållningen är dålig, ehuru temligt riklig. På
fiskeplatserna finnas inga försäljningsställen för
varm mat, men landthandlanderne hålla till salu
rågbröd och mjöl. Fiskrarne lefva mest af kall
mat, bestående af gröt med svagdricka, hafrebröd,
smör, gammal ost, spickekött och spickefläsk, ofta
hårdt och härskt. Stundom ser man dem hafva potates
eller illa gräddade kakor af potatis och mjöl, som
medföras hemifrån. Bränvin fortäres icke särdeles,
åtminstone ej i början af fisket, förr än fiskrarne
förtjenat något; öl drickes ej heller mycket; kaffet
är ännu sällsyntare, emedan det är svårt att få
det kokadt. Svagdricka är den vanliga drycken. När
efter 2–3 veckors väntan på fisket, detta börjar,
ätes dagligen färsk sill en eller två gånger, men då
användes i stället mindre kött och smör.

Fisket försiggår på följande sätt:

Fiskrarne hålla från de kringliggande höjderna
oupphörligt utkik efter de foglar och hvalar, som äro
sillens förebud och följeslagare. När dessa blifva
synliga så nära under land, att det kan antagas, att
sillen har kommit in till fiskeplatserna eller till de
ställen, der garnen pläga sättas ut, ro garnbåtarne ut
med sina garn. Har lång denna färd kan blifva, beror
af bostädernas belägenhet och på huru nära sillen
går under land. Ibland kan båten få ro en mil ut till
sjös. I hvar båt äro från 6 till 10 man, allt efter
som båtlaget från början har bildat sig, eller som
väderleken är. I de långa båtarne norrifrån ser man
ofta 8–10 man, men i båtarne söderifrån äro ej gerna
mer än 6–7 man. Sedan garnen äro utsatta vänder hela
båtflottiljen om. I gryningen påföljande morgon gifva
sig alla, som hafva garn i sjön, ut, för att taga
upp dem. Om det är hårdt väder, hafva de då ett svårt
arbete, som de i allt fall uthärda, ty ingen vill
gerna låta sina garn stå ute öfver ett dygn, af
fruktan att förlora dem eller få dem sönderrifna,
eller att den sill som fastnat skall blifva
skadad. Så snart man fått garnen och fångsten i
båtarne, beger man sig tillbaka. Vanligtvis komma
fiskrarne hem med sin last midt på förmiddagen. Nu
tages sillen ur garnen, säljes och aflemnas efter
stycketal eller hundratal till sillhandlarne vid
salterierna eller på fartyg, som ligga till reds
att föra sillen till aflägsnare salterier. Härefter
äta fiskrarne middag, göra i ordning sina garn och
begifva sig ånyo ut till “Sælteriet“, eller den del
af sjön der garnen utsättas, och der de vid vite skola
hafva sina garn utsatta inom två timmar efter solens
nedgång. När han slutat detta och kommit tillbaka
till logiet, inträder ändtligen hvilans tid efter
hårdt arbete under 14–16 timmar.

Om sillen står nära under land och vädret är gynnande,
göra många samma färd två gånger om dagen. Eller
om laget har två båtar, en större och en mindre,
hvilket ofta är händelsen, så delar besättningen sig
och begagnar begge, hvarigenom naturligtvis hvardera
delen får mera arbete, men också mera förtjenst.

Om det någon dag ej lyckas att komma ut till sjös
och taga upp garnen, så måste man låta dem vara till
någon följande dag, då vinden bedarrat, hvarefter
de uppsökas så godt sig göra låter. Dervid blifva
många garn förlorade eller skadade. Den fångst,
som är gjord på detta sätt, kallas “sjöstånden
sill“. Äfven den säljes, ehuru den ofta är så skämd
att den ovilkorligen borde kastas bort.

Det mesta af den fångade sillen insaltas af handlande
i Bergen och Stavanger, och denna sill behandlas
bäst. Dock lemnar hela denna handtering ännu mycket
öfrigt att önska, ty man använder allt för liten
omsorg på att få fisken så färsk som möjligt i sitt
salt.

På sednare åren hafva en stor mängd bönder börjat
bygga upp salterihus åt sig, isynnerhet vid Kinn, som
är medelpunkten i norra distriktet, och de insalta
der den sill, som de sjelfva fiska eller köpa af
andra. Denna sill är mycket sämre; isynnerhet saltas
den för litet; den säljes till Bergen, men köpmännen
förlora ofta på den, emedan den blir vräkt på de
utländska marknaderna.

Aldrasämst blir den sill behandlad, som fiskrarne
sjelfve förse sig med under fisket. Men denna sill
kommer icke i den utländska handeln.

Utom den manliga befolkningen infinna sig
äfven qvinnor och halfvuxna ynglingar på
fiskeplatserna. Dessa deltaga icke i fiskets mödor,
utan användas vid beredningen af fisken.

Vårsillfisket torde i medeltal kunna anses lemna
500,000 tunnor, som, med tunnor och frakt, inbringa
Norge omkring 6 millioner rdr om året.

                                        F—r—i.

*


Allt Kärlek.

Kärlek är solens ljus
Värmande frusen jord,
Kärlek är månans glans
Gjuten kring nattlig nejd,
Kärlek är stjernans blick
Skådande till vår jord;
Kärlek är vindens fläkt
Smekande rosens kind,
Kärlek är himlens regn,
Fuktande brända fält,
Kärlek är daggens tår,
Fälld på de vissna blad,
Kärlek är blommans doft
Kringfördt af sommarns vind,
Kärlek är hvarje frö
Modren till nya lif.
Kärlek är lagens arm
Hämnande nidingsdåd,
Kärlek är hjeltens mod,
Eldadt för fosterland,
Kärlek är moderns mjölk,
Drucken af älskadt barn;
Kärlek är religion,
Staternas bästa grund;
Kärlek var Jesu ord,
Ljuset i mörkrets verld,
Kärleken sjelf är Gud
Älskande allt sitt verk.

Claës Joh. Ljungström.


*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free