Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 117 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Vegetationsbilder - "Gamla minnen" af Sylvia

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

“Skogens fader.“ Californisk jätteceder.

“Gamla minnen.“

Tecknade af Sylvia.

"Du ber mig, kära barn, att jag skall omtala mina
fordna lefnadsomständigheter. Rätt gerna vill jag göra
dig till viljes, men jag fruktar du ej skall finna
något intresse vid att åhöra min enkla berättelse."

När man låter tanken granskande genomila de flydda
åren, finnes det alltid några vissa händelser,
som framför andra ha berört vår själ och der lemnat
outplånliga minnen. Det är blott dessa jag helt kort
vill vidröra.

En blommas doft ... en sakta, smekande vind ... en
förut hörd melodi ... huru lätt kunna de ej åter
uppväcka hågkomster, som uppfylla oss med vemodsfull
saknad och längtan.

Men det finnes äfven liflösa ting, som kunna uppväcka
dylika känslor, och vid hvilka man kan fästa sig med
en sorts vänskap. Jag har känt personer, som utan en
viss favoriserad ländstol, ett särskildt förtroligt
soffhörn, en gammal beqväm nattrock o. s. v. ej ha
kunnat finna någon hemtrefnad.

För min del har jag med förkärlek fästat mig vid en
ring, i hvars gnistrande stenar, likasom en magisk
kraft gömmer sig. Huru ofta har icke dess glans
återfört lugnet i min själ, eller för mina tankar
framkallat förflutna lyckliga tider och bilderna af
dem jag en gång så högt älskat.

Du ler, när jag talar om en sådan tid. Sedan ögonen
förlorat sin glans, kinderna sina rosor och håret
sin färg, finner du det måhända djerft, att jag
vågar påstå, det också för mig kunna finnas ljufva
minnen och hågkomster. Men tro mig: hvarje hjerta har
sin egen historia, och romanerna äro kanhända ej så
mycket uppfyllda af dikt, som man ibland föreställer
sig. Äfven i min lefnadshistoria, huru enformig den
än må vara, finnas ögonblick, då oförutsedda händelser
bilda och utveckla sig. Men nu till saken:

Mina barndomsminnen äro alla utan någon vidare
betydenhet, och jag växte upp, som en ung telning,
värmd och vårdad af ömmaste föräldra-kärlek. Vi voro
bosatta i Göteborg, der min far var en rik och aktad
köpman. Af fem barn, var jag det enda, som återstod
dem i lifvet ... ej underligt således, att våra
känslor uteslutande rörde sig kring hvarandra. Vid
sexton års ålder blef jag comfirmerad. På denna
vigtiga dag tryckte min far en ovanligt vacker och
dyrbar brillantring på mitt finger. Med halfhög röst
hviskade han:

"Glöm aldrig, kära Lovisa, vigten af de löften du nu
går att afgifva ... sök att ständigt kunna uppfylla
dem ... Gud välsigne dig!"

Rörd och snyftande slöts jag i mina föräldrars
armar. När jag sedermera, genomträngd af den heliga
stundens vigt, afgaf mina löften, förestafvades de af
den innerligaste öfvertygelse och det allvarligaste
uppsåt att hålla dem.

Härefter kom snart min tid att "föras ut i
verlden". Mitt lif var likt en fortsatt blomsterkedja
af nöjen och lustbarhet: jag beundrades och
afundades. De enda moln, som någon gång kunde
fördystra min lefnadshimmel, voro mina afskedade
friares molnhöljda pannor. Så försvunno tvänne år.

En afton vid hemkomsten från en större bal, kände
jag en förunderlig hjertklappning, som tilltog ju mer
jag öfvertänkte dess orsak. Jag kunde icke sofva och
ändå drömde jag vaken ... drömde att jag älskade och
var älskad. Först emot morgonen tillslöt sömnen mina
ögon; då jag uppvaknade hade det redan lidit långt
fram på dagen, och min mors tankfulla ansigte var
lutadt öfver mig.

"Du sof så oroligt, men såg ändå så lycklig ut, att
jag ej hade hjerta till att väcka dig ... troligtvis
några reminiscenser från balen?" tillade hon leende.

"Ja", svarade jag rodnande, "och jag tror till
och med, att framtiden lyfte på en flik af sin
hemlighetsfulla slöja."

"Och du såg?"

"Idel ljusa och glada taflor", svarade jag, i det
jag smågnolande började göra min toilette.

Min mor skakade på huvudet, menade det verkligen
vore på tiden att jag blefve lite förståndigare;
och att jag borde behjerta en del framtidsfrågor,
samt ej för mycket leka med lifvets allvar.

Det var en aftonstund, få dagar härefter. Hela
vår eleganta våning var upplyst, och musikens toner
brusade genom balsalen. Trött och varm hade jag dragit
mig tillbaka i ett mer aflägset kabinett, som endast
upplystes af en blå lampa, hvilken likt månstrålar
kastade en dallrande halfdager öfver föremålen. Jag
var dock icke ensam. Vid min sida, i den lilla
förtroliga soffan, satt en ung man. Bekännelsen
om ömsesidig kärlek hade nyligen halkat öfver våra
läppar, och vi hade njutit af stundens lycksalighet,
då tvänne själar funnit och förstå hvarandra. Våra
första förtroliga tankar voro vexlade, och djupt
blickade vi i hvarandras ögon,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>