Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 312) - Carl XII af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit in, utan också fröjda sig åt densamma. Man lefver
i hemmet och vill ej ensamt vegetera deri, hvadan
den sannt bildade närmast använder sina medel till
anskaffande af en sund, vacker och rymlig boning. Den
blir hans verld, i hvilken han som make, fader och
vän förer ett lugnt, behagligt lif, i motsats till
kontoret eller verkstaden, der han i egenskap af
borgare och yrkesman rör sig i offentlig verksamhet.
Familjens utveckling går hand i hand med
boningsfrågan, och här är isynnerhet den ställning,
qvinnan hos folken intager, motivet för de stora
afvikelser, hvilka vi framdeles vid ett ytligt
betraktande af detta fält få tillfälle iakttaga.
De finbildade grekerna besuto inga boningshus i den
ädla betydelse, hvilken vi tillägga detta ord; hos
dem var qvinnan, barnens uppfostrarinna, en person
som höll hushållet i ordning, men icke, eller
blott undantagsvis, mannens sällskapligt likställda
följeslagerska. Så sköna till byggnadssättet,
så ädla och smakfulla i utsmyckandet deras hus
förefalla, fattas det dem likväl den hemtrefliga
karakteren. Greken sjelf, till och med den mest
förvekligade, lefde ett offentligt lif, ett karllif
ibland karlar, hvilket genom det verksamma deltagandet
i de genom statens mångdelade beskaffenhet mycket
skiftesrika politiska tilldragelserna omfattade alla
hans tankar och känslor.
Annorlunda blef det hos romarne. Fastän
statsgöromålen läto den frie borgaren icke mindre
tillbringa en stor del af dagen på forum, inträdde
dock med rikets tillväxande storlek i tingens
gång en viss betydelsefull stadga, hvilken gjorde
framgången mindre beroende af dagligen vexlande
tillfälligheter, än af länge förut öfverlagda och
förberedda planer. Men konst och vetenskap utgjorde
icke föremålen för allmän behandling; fastmer bildade
romaren sig ensam, medan greken i ömsesidiga samtal
luttrade sina idéer och förfinade sin smak.
Romaren var redan härigenom hänvisad till sitt
eget hus. Deltagandet i politiken framkallade
klientväsendet, hvilket gjorde patriciernas boningar
till samlingsställen för de olika partierna. Räkna
vi dertill klimatets mindre gynnsamhet, hvilket icke
låter Greklands evigt klara himmel blåna öfver Rom,
så ha vi sammanfattat de hufvudorsaker, på grund
hvaraf boningarna i Rom erhöllo en större vigt än i
det lyckliga Hellas.
I vexelverkan dermed stod också qvinnans värdigare
ställning, enär romaren var vida mer hänvisad till
hennes umgänge, än greken. Alltifrån de första
tiderna finna vi ett ädelt, poesifullt familjelif,
och derigenom stegrades i sin ordning den pietet,
hvarmed man grundade och förskönade bostaden. Det
är i sanning rörande att läsa, med hvilken känsla af
lycksalighet den yngre Plinius t. ex. skildrar sina
villors tjusningskraft och företräden. Naturligtvis
utpräglade sig prakten och slöseriet, allt efter som
rikdomarne hopade sig i Rom, också i utsmyckningen
af boningarne. Men så långt slöseriet äfven gick i
sådan riktning, var dock denna lyx i alla hänseenden
en mindre straffvärd, än den som kittlade gomen.
Det gamla Rom var ännu under republikens medeltid en
oansenlig, illa byggd stad. Cato kunde först på sin
ålderdom besluta sig för att låta limma väggarne i
sin boning. Men hundra år sednare hade Roms utseende
ofantligt förändrat sig, och isynnerhet
efter den af Nero anstiftade branden var staden
uppfylld af de herrligaste praktbyggnader. Gatorna
infattades på båda sidor af pelargångar, hvilka
kejsaren på egen bekostnad lät utföra. Mycket till
stadens försköning bidrog också Trajanus. Dessa
offentliga byggnader blefvo icke utan återverkan på
privathusens beskaffenhet. I stället för få vänner
församlade sig en skara klienter, de frugala
familjmålen undanträngdes af stora gästabud och den gamla
heliga familjhärden förvisades till en aflägsen vrå
af huset.
Sallustius berättar redan om palatser, hvilka uppnådde
omfånget af städer. Den store Cincinnatus ägde
två tunnland jord, som han sjelf brukade; Plinius
omtalar, att de ansågo sig för trångbodda, hvilkas
palatser icke betäckte större yta än Cincinnati hela
landtgods.
Mamurra, Cesars fälttygmästare i Gallien,
lät först bekläda väggarne i sitt hus med
marmorskifvor. Konsul M. Lepidi hus, å hvilket
trösklar af numidisk marmor förefunnos, var
i början det skönaste i Rom, men efter en tid
af blott tretio år intog det icke en gång den
hundrade platsen bland palatserna. Väggmålningar
och mosaiker blefvo mer och mer omtyckta, och i
det åter uppgräfda Pompeji se vi, hvilken prakt
en emot Rom försvinnande småstad i sin ordning
kunde utveckla. Pelare och rum belades med guld,
brokiga stenar och perlmor. Elfenbenspanelningar
i matsalarne var att skjuta ifrån, så att rör och
ymnighetshorn kunde anbringas, ur hvilka blommor
och vällukter nedströddes öfver de spisande. Bad
af varmt och kallt, af hafs-och källvatten funnos
att tillgå. Nero byggde det beryktade gyllne huset,
men så stor och slösaktig anläggningen än var,
fanns det under Theodosius ännu talrika palatser,
af hvilka hvart och ett öfverträffade detsamma i rik
mångfald. Ett blott något så när anständigt palats
hade sina egna platser, rännbanor, tempel, fontäner,
pelargångar, djur- och fågelhus, dammar och lundar,
ehuru byggnadsfebern i Rom begränsades af utrymmets
otillräcklighet.
Men på landet, der de store åt sig uppförde
sina landthus och villor, urartade den till en
början goda smaken i vedervärdigt prål och plump
barbarism. Man började på att missgestalta naturen,
i stället för att försköna den, och de första af dessa
tilltuktade trädkrymplingar, hvilka vi ännu i dag möta
i gammal-franska trädgårdar, dessa stela, raka väggar
eller figurer och namn af låga buskar samt löjliga
djurgestalter, pyramider och skepp, blefvo införda i
modet af riddaren C. Matius, en vän till Augustus. I
dessa med rikdomar öfverlastade palatser funnos så
kallade fattigstugor, eller torftigt inrättade rum,
hvilka vissa dagar beboddes, för att genom en fingerad
brist höja behofvet af öfverflödet under den öfriga
tiden.
Dessa smakens förvillelser ha vi emanciperat
oss ifrån. I den sanna pieteten för bostaden stå
de germaniska stammarne högst bland alla moderna
kulturfolk. Oss ligger trefnaden inom våra fyra väggar
om hjertat och engelsmannen anser sig fattig, om han
icke kan disponera ett hus, om än aldrig så litet,
ensamt för sig och sin familj.
Mitt hus är mitt slott – är hans stolta språk.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
