Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XV. Carl IX i slaget vid Kerkholm. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XV.
Carl IX i slaget vid Kerkholm.
Det finnes ett gammalt Svenskt ordspråk, som säger, att
"när änden är god, är allt godt", och i likhet med
de flesta bland dessa genom århundradens erfarenhet
bekräftade korta satser, hvilka vi kalla ordspråk,
uttrycker äfven detta en ovedersäglig sanning. Huru
månget företag har icke börjat under de lyckligaste
förebud, men icke desto mindre ej kunnat ledas till
en god utgång, och, å andra sidan, huru mycket,
som i början synts hafva allting emot sig, har
icke genom lyckliga omständigheter och ett klokt
begagnande af dessa slutligen blifvit fördt herrliga
igenom? "Änden kröner verket", sade de gamle; "änden
god, allt godt!"
Till dessa ordspråk kunna talrika
illustrationer hemtas ur vårt fäderneslands historia,
som erbjuder oräkneliga exempel af företag, började
med svaga förhoppningar, men slutligen genom kraft,
mod och uthållighet utförda till fäderneslandets
båtnad och ära. Hit höra Engelbrechts och Sturarnes
frihetskrig; hit hör Gustaf Wasas med ringa
medel företagna, men lyckligt genomförda kamp mot
herrskaren öfver tre riken; hit hör ock hertig Carls,
Gustaf Wasas yngsta sons, lyckligt genomkämpade
strid för Sveriges både religiösa och politiska
sjelfständighet. Att denna strid, hvilken från början
otvifvelaktigt icke hade annat syfte, än omvärnandet
af fäderneslandets välförvärfvade rättigheter mot
stämplingarne från de partier, som i sitt ledband
förde den i Sverige födda, men för Sverige främmande
blifna konungen, – att denna strid, i hvilken Carl
efter hand allt mer framstod som segerherre, slutligen
till följd af framgången förmådde den ärelystne
farbrodern att utsträcka sin hand efter brorsonens
krona och sätta denna på sitt eget hufvud, detta kan
väl icke rubriceras såsom hvarken moraliskt eller
juridiskt rätt; men omständigheterna ledde sakerna
derhän, och de lyckliga följderna hafva gjort, att
efterverlden förbisett medlen och hållit sig endast
till resultatet. Änden var god, derföre ansågs allt
för godt.
Det var egentligen segern vid Stångebro,
som satte inseglet på hertig Carls öfvervägande
inflytelse inom fäderneslandet; efter den betan
djerfdes ingen uppträda emot honom. Högadeln hade
han kufvat med bila och rättaresvärd; presterna hade
han vunnit genom försvaret för lutherdomen mot både
rena papister och liturgister; de Svenska städernas
och deras borgerskaps inflytande var så ringa, att
ett motstånd från dem, äfven om det kommit i fråga,
icke skulle behöft ens medtagas i räkningen, och
hvad bönderna beträffar, så var Carl en "bondekonung"
redan förrän konungakronan ännu
prydde hans hufvud. Konung Sigismund var förjagad
från sitt ärfda rike, och hans valrikes krafter
räckte icke till att för hans rättigheter föra krig
i ett aflägset land, om detta valrikes sjelfrådiga,
stolta och söndrade adel också skulle hafva velat
dermed tjena sin konung. Makten i Sverige var
sålunda ovedersägligen Carls; men hans ännu länge
fortfarande tvekan att äfven ikläda sig maktens
insignier bevisar mer än tillräckligt, att han, den
obestridde herrskaren, ännu kände sig tillbakahållen
af sitt eget samvete och ännu dagtingade med detta,
likasom skulle han icke hafva varit rätt säker om
sin åtkomsträtt till allt hvad han vunnit. Kedan vid
blodsriksdagen i Linköping 1600 hade kronan blifvit
Carl erbjuden; han vägrade mottaga denna och åtnöjde
sig med riksförestånderskapet; vid den nya riksdagen
i Stockholm 1602 förnyade ständerna anbudet; Carl
vägrade återigen; ändtligen på Norrköpings riksdag
1604, sedan hertig Johan, som nyss fyllt sina femton
år, personligen afsagt sig alla sina rättigheter,
samtyckte Carl till att antaga konunganamn; men ehuru
han redan nu började dermed, finner man honom dock
först efter kröningen i Upsala 1607 kalla sig för
kongligt majestät och under denna benämning utöfva
de rättigheter, hvilka han förut hade utöfvat under
ett anspråkslösare namn. Att Carl icke desto mindre
var konungen, det visste ingen bättre än han sjelf,
och den, som vågade betvifla detta, kunde vara säker
om att få verkligheten så eftertryckligt inskärpt
hos sig, att alla tvifvel måste försvinna.
Det redan af riksföreståndaren började kriget mot
Polen, med sin egentliga skådeplats i Liefland,
fortsattes af konungen med kraft och allvar, och
Sigismund kunde med skäl skrifva till sin farbroder:
"det är dig sålunda icke nog, Carl, att du beröfvat
mig mitt ärfda rike, äfven mitt valrike vill du
rycka till dig!" Ännu behåller historien i godt
minne de bragder, som i detta blodiga krig utfördes
af Gyllenhjelm och de la Gardie på Svenska sidan,
af Zamoyski och Chodkiewitz på den Polska, alla andra
att förtiga. Kriget fördes med omvexlande lycka, och
då Carl såg, att hans höfdingar med all sin tapperhet
ingenting hufvudsakligt förmådde uträtta, beslöt han
att sjelf begifva sig till krigsskådeplatsen, för att
gifva eftertryck åt företagen. År 1605, sedan Carl
ändtligen antagit konunganamnet, blefvo Polackarnes
framsteg så oroande, att Carl sjelf ställde sig i
spetsen för hären, till hvilken han på sommaren nämda
år medförde ansenliga förstärkningar. Chodkiewitz,
som då anförde Polackarne, stod vid Dorpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 4 07:49:42 2007
(www-data)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0005.html
