Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XV. Carl IX i slaget vid Kerkholm. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| FAMILJ-JOURNALEN. N:o 1. 1866 |
Historiska Bilder.
XV.
Carl IX i slaget vid Kerkholm.
Det finnes ett gammalt Svenskt ordspråk, som säger,
att “när änden är god, är allt godt“, och i likhet
med de flesta bland dessa genom århundradens
erfarenhet bekräftade korta satser, hvilka vi kalla ordspråk,
uttrycker äfven detta en ovedersäglig sanning. Huru månget
företag har icke börjat under de lyckligaste förebud, men icke
desto mindre ej kunnat ledas till en god utgång, och, å
andra sidan, huru mycket, som i början synts hafva allting emot
sig, har icke genom lyckliga omständigheter och ett klokt
begagnande af dessa slutligen blifvit fördt herrliga igenom?
“Änden kröner verket“, sade de gamle; “änden god, allt godt!“
Till dessa ordspråk kunna talrika illustrationer hemtas
ur vårt fäderneslands historia, som erbjuder oräkneliga exempel
af företag, började med svaga förhoppningar, men slutligen
genom kraft, mod och uthållighet utförda till fäderneslandets
båtnad och ära. Hit höra Engelbrechts och Sturarnes
frihetskrig; hit hör Gustaf Wasas med ringa medel företagna,
men lyckligt genomförda kamp mot herrskaren öfver tre riken;
hit hör ock hertig Carls, Gustaf Wasas yngsta sons, lyckligt
genomkämpade strid för Sveriges både religiösa och politiska
sjelfständighet. Att denna strid, hvilken från början otvifvelaktigt
icke hade annat syfte, än omvärnandet af fäderneslandets
välförvärfvade rättigheter mot stämplingarne från de
partier, som i sitt ledband förde den i Sverige födda, men för
Sverige främmande blifna konungen, – att denna strid, i
hvilken Carl efter hand allt mer framstod som segerherre,
slutligen till följd af framgången förmådde den ärelystne
farbrodern att utsträcka sin hand efter brorsonens krona och
sätta denna på sitt eget hufvud, detta kan väl icke rubriceras
såsom hvarken moraliskt eller juridiskt rätt; men omständigheterna
ledde sakerna derhän, och de lyckliga följderna hafva
gjort, att efterverlden förbisett medlen och hållit sig endast
till resultatet. Änden var god, derföre ansågs allt för godt.
Det var egentligen segern vid Stångebro, som satte
inseglet på hertig Carls öfvervägande inflytelse inom fäderneslandet;
efter den betan djerfdes ingen uppträda emot honom.
Högadeln hade han kufvat med bila och rättaresvärd;
presterna hade han vunnit genom försvaret för lutherdomen mot
både rena papister och liturgister; de Svenska städernas och
deras borgerskaps inflytande var så ringa, att ett motstånd från
dem, äfven om det kommit i fråga, icke skulle behöft ens
medtagas i räkningen, och hvad bönderna beträffar, så var
Carl en “bondekonung“ redan förrän konungakronan ännu
prydde hans hufvud. Konung Sigismund var förjagad från
sitt ärfda rike, och hans valrikes krafter räckte icke till att
för hans rättigheter föra krig i ett aflägset land, om detta
valrikes sjelfrådiga, stolta och söndrade adel också skulle hafva
velat dermed tjena sin konung. Makten i Sverige var sålunda
ovedersägligen Carls; men hans ännu länge fortfarande tvekan
att äfven ikläda sig maktens insignier bevisar mer än tillräckligt,
att han, den obestridde herrskaren, ännu kände sig
tillbakahållen af sitt eget samvete och ännu dagtingade med
detta, likasom skulle han icke hafva varit rätt säker om sin
åtkomsträtt till allt hvad han vunnit. Redan vid blodsriksdagen
i Linköping 1600 hade kronan blifvit Carl erbjuden; han
vägrade mottaga denna och åtnöjde sig med riksförestånderskapet;
vid den nya riksdagen i Stockholm 1602 förnyade
ständerna anbudet; Carl vägrade återigen; ändtligen på
Norrköpings riksdag 1604, sedan hertig Johan, som nyss fyllt sina
femton år, personligen afsagt sig alla sina rättigheter,
samtyckte Carl till att antaga konunganamn; men ehuru han
redan nu började dermed, finner man honom dock först efter
kröningen i Upsala 1607 kalla sig för kongligt majestät och
under denna benämning utöfva de rättigheter, hvilka han förut
hade utöfvat under ett anspråkslösare namn. Att Carl icke
desto mindre var konungen, det visste ingen bättre än han
sjelf, och den, som vågade betvifla detta, kunde vara säker
om att få verkligheten så eftertryckligt inskärpt hos sig, att
alla tvifvel måste försvinna.
Det redan af riksföreståndaren började kriget mot Polen,
med sin egentliga skådeplats i Liefland, fortsattes af konungen
med kraft och allvar, och Sigismund kunde med skäl
skrifva till sin farbroder: “det är dig sålunda icke nog, Carl,
att du beröfvat mig mitt ärfda rike, äfven mitt valrike vill
du rycka till dig!“ Ännu behåller historien i godt minne de
bragder, som i detta blodiga krig utfördes af Gyllenhjelm och
de la Gardie på Svenska sidan, af Zamoyski och Chodkiewitz
på den Polska, alla andra att förtiga. Kriget fördes med
omvexlande lycka, och då Carl såg, att hans höfdingar med
all sin tapperhet ingenting hufvudsakligt förmådde uträtta,
beslöt han att sjelf begifva sig till krigsskådeplatsen, för att
gifva eftertryck åt företagen. År 1605, sedan Carl ändtligen
antagit konunganamnet, blefvo Polackarnes framsteg så
oroande, att Carl sjelf ställde sig i spetsen för hären, till hvilken
han på sommaren nämda år medförde ansenliga förstärkningar.
Chodkiewitz, som då anförde Polackarne, stod vid Dorpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0005.html
