Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans lif i det Gamla Grekland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statens sida lemnades bistånd åt så väl umgåendet med
hetärer som med concubinatet och sådana förhållanden i
ej ringa mån bidrogo till familjbandens lösning, så
bevarades likväl husets ära ifrån så orena elementers
inblandning. Vi tala naturligtvis här, som öfverallt,
hvarest det kommer an på en skildring af seder och
bruk, blott om de högre klassernas sällskapslif,
under det att lifvet hos den fattigare befolkningen,
som utmärkes af ett sträfvande efter de nödvändigaste
lifsförnödenheter, till sitt yttre utseende har
blifvit detsamma. Från tidigaste barndomen instängd
i qvinnogemaken, hvilka blott högst sällan öppnades
för henne, uppväxte flickan vid en högst ofullkomlig
undervisning. Blott uppsigten öfver husväsendet,
sysselsättningen med qvinliga handarbeten och omsorgen
för toaletten utgjorde någon omvexling i det husliga
lifvets enformighet. Hvarje förbindelse med den yttre
verlden, men hufvudsakligen den genom friare umgänge
med det andra könet sig bildande själslyftning och
utveckling, fattades helt och hållet. Och förde
också några kyrkliga högtidligheter jungfrun
i offentligheten, så kunde sådana anledningar,
vid hvilka qvinnorna uppträdde som deltagarinnor
afskiljde från männen, ej vara af någon varande
följd för deras bildning, på sin höjd blef
derigenom tillfälle till ömsesidig bekantskap. Till
och med giftermålet medförde å denna qvinnornas
tillbakadragenhet ej någon väsendtlig förändring. Det
var just bara ett byte mellan Gynaikonitis,
föräldrahuset, och makens. Men här regerade hustrun
oinskränkt som husets herrskarinna, fastän i den
trånga kretsen af huslig verksamhet. En förståndig
sammanlefnad med mannen ägde ej rum; således fattades
i det grekiska huset alla de vilkor, som vi anse
för de väsentligaste i familjlifvet. Väl gaf
mannen noga akt på sin familjs fläckfria ära och
visste att bevara densamma genom Gynaikonomer, ja,
till och med genom lås och bom, äfvensom allmän sed
skyddade ärbara qvinnor för förolämpningar genom ord
och gerning; men likväl var hustrun för mannen endast
modern af legitima afkomlingar, förestånderskan för
husväsendet, och hennes sysslor voro i hans ögon
ungefär desamma som en trogen slafvinnas. Redan i
urminnes tiden, uti hvilken ställningen i allmänhet
synes hafva varit värdigare, än i den historiska
tiden, har omsorgen för de husliga bestyren varit
anvisad åt qvinnan, såsom varande den mest passande
verkningskrets för henne. På sednare tider, då
genom statsförändringar privatlifvet fullkomligt
öfvergick till offentligheten, blef denna mannens
egentliga hem, mannen således mer och mer afskiljd
från maken och familjlifvet. Men denna qvinnans
förödmjukelse berättigar oss ingalunda att antaga,
att det i Grekland icke hade funnits verkligen
lyckliga äktenskap, i hvilka, om det också icke
stod hustrun fritt att offentligt uppträda med sin
man, likväl innerlig böjelse qvarhöll mannen vid den
husliga härden; men i allmänhet gällde den af de gamla
filosoferna, äfvensom i författningarne ofta uttalade
grundsatsen, att qvinnan, såsom den af naturen svagare
delen, ej kunde anses hafva lika rättigheter med
mannen och således i borgerlig ställning vore att
betrakta som omyndig. Vid denna korta skildring af
den grekiska qvinnans ställning hafva vi isynnerhet
för ögonen den för sina jungfrurs och hustrurs
ärbarhet bekanta ionisk-attiska stammen. Men när
dorismen, såsom vi uttryckligen lära känna den i
spartanska författningen, i motsats till de attiska
qvinnornas tillbakadragenhet, lemnade jungfrurna full
frihet att visa sig offentligen och att härda sig
genom kroppsöfningar, så härledde sig denna frihet
mindre från synpunkten af en högre likställning och
ett högre likaberättigande af det qvinliga könet
gentemot det manliga, än mera utaf den afsigten att
stärka den qvinliga kroppen, för att framföda en
friskare generation.
Låtom oss nu återvända till den allvarliga sidan i
qvinnans lif, nemligen till den tidpunkt, då jungfrun
lemnade föräldrahemmet, för att såsom rättmätig fru
förestå ett eget hushåll. I allmänhet kan man antaga,
att vid den då herrskande åsigten öfver äktenskapet
blott i sällsynta fall sann böjelse knöt föreningen,
utan att mera gjordes afseende på en legitim slägtens
fortplantning, såsom orsak för giftermålet från mannens
sida. Dorismen framhöll uppenbart denna grundsats med
sina ojemna institutioner och det öfriga Grekland hade
antagit den, fastän förmildrad genom en finare känsla för
en djupare sedlig betydelse af äktenskapet. Vid
den attiska jungfruns afskiljda lefnadssätt
kunde en flickas inre värde eller kroppsliga
skönhet inverka mindre bestämmande på friarens
val än frågan om hennes föräldrars jemnbördighet
och förmögenhetsförhållanden. Ty blott till en
attisk borgaredotter fick en attisk borgare fria,
blott de utaf ett sådant giftermål härstammande
barn voro fullbördiga. Att det naturligtvis funnos
undantag från denna regel och att lagarne ofta blefvo
kringgångna, är kändt. De blifvande svärföräldrarnes
förmögenhetsförhållanden spelade naturligtvis vid en
attisk borgares frieri en icke obetydlig roll. Vid
den högtidliga förlofningen, som måste föregå hvarje
rättsgiltigt giftermål, ägde förhandlingarne öfver
den åt bruden bestämda hemgiften rum; ty en hustrus
ställning, som medförde en rik utstyrsel till sin
man, var en helt annan, än den medellösas. Derföre
hände det också ej sällan att döttrar af obemedlade,
men välförtjenta borgare, blefvo utstyrda af staten
eller af ett antal borgare. Men under det att i den
homeriska tiden brudgummen friade med rika gåfvor,
som exempelvis Iphidamas erbjöd hundra oxar och
kor och tusen getter och får såsom brudgåfva,
hade på sednare tid detta förhållande på så sätt
ändrat sig, att fadern gaf sin dotter en hemgift,
som bestod dels i penningar, dels i klädespersedlar,
smycken och slafvar, och i fall af skiljsmessa
återgingo vanligtvis dessa gåfvor till hustruns
föräldrar. Beträffande åldern då giftermål skulle
ingås, så uppställer väl Plato i sin republik för
flickor det tjugonde och för män det tretionde
året som den rätta tidpunkten, men någon bestämd
regel fanns ej derför. Alldeles som hos oss voro
föräldrarne glada att se sina döttrar tidigt gifta och
friarens kanske något framskridna ålder var just ej
något hinder för giftermålet. Före hemförandet eller
förmälningen offrades åt äktenskapets skyddsgudar,
förnämligast åt Zeus Teleios, Here Teleia och
Artemis Eukleia. Brudbadet var den andra ceremonien,
hvilken såväl bruden som brudgummen måste genomgå
före bröllopet. I Athen lemnade redan sedan urgammal
tid källan Kallirrhoe, hvilken, sedan den var fattad
af Peisistratos och fått namnet Enneakrunos, vattnet
till detta brudbad.
Bröllopsdagen, sedan i brudens föräldrahus
bröllopsmåltiden slutats, vid hvilken äfven emot
det annars vanliga bruket, qvinnor närvoro, blef
bruden i bröllopsdrägt vid skymningstiden hemförd
af brudgummen från sin med guirlander bekransade
boning, i vagn. På denna hade bruden sin plats
emellan brudgummen och brudföraren, en god vän
eller slägting till brudgummen. Under afsjungande
af Hymenäos med flöjtaccompagnement och under alla
mötandes glädjerop rörde sig tåget långsamt till
mannens blomsterklädda hus. Brudens mor gick med
bröllopsfacklorna, som voro tända i brudens hem,
bakefter brudvagnen, ty det var en gammal sed att
mödrarne följde sina döttrar med bröllopsfacklor till
deras nya boning. Vid brudgummens husdörr väntade
jemväl hans moder med tända facklor på det unga
paret. Hade bröllopsmåltiden ej afhållits i brudens
hus, så förenade sig nu sällskapet att intaga den, vid
hvilken, med häntydning på äktenskapets fruktsamhet,
utdelades Sesamkakor, äfvensom det qvittenäpple
som enligt Solons lag af bruden skulle förtäras,
innebar samma symboliska betydelse. Efter slutadt
kalas drogo sig de nygifta tillbaka i sofgemaket,
och här först afslöjade sig den unga hustrun för
mannen. Slutligen anmärka vi, att liksom hos oss det
unga paret plägar emottaga slägtingars och vänners
skänker på bröllopsdagen eller dagen förut, i Grekland
äfven de båda dagarne efter bröllopet voro bestämda
till bröllopsgåfvornas emottagande. Först efter dessa
dagar visade sig den unga frun obeslöjad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
