Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorunda och Sorundaboarne. Utkast af Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härutinnan sig utmärkande är Dalarnes befolkning,
hos hvilken inom ett stort landskap, fastän något
olika i de olika socknarne, ursprungligheten
bevarats. Men äfven enskildta mindre trakters folk
gifva samma bevis. Detta gäller om Wingåkersboarne,
har icke längesedan (knappt ett halft sekel tillbaka)
gällt om Toarpsboarne i Westergötland och Åhs härad,
och gäller om Sorundaboarne.
Vid dessa sistnämde anhålles att få närmare fästa
uppmärksamheten!
Sorunda socken utgör södra delen af Södertörn – från
dess kyrka är fem mil till Stockholm och tre mil
till Södertelge – och afslutar sig sydligast med
Landsort, der en afdelning lotsar, som sjöfåglar
sitta spejande från sina klippor emellan det
de äro ute på sitt, i ordets dubbla bemärkelse,
vågsamma men gagnrika värf. I dessa trakter bodde
fordomdags djerfva vikingar, och ännu lefver här en
och annan sägen från deras äfventyrstider, såsom ock
öster ut från Sorunda socken äro de namnkunniga och
besjungna Sotaskären (Sorunda ligger ock i Sotholms
härad). Att hela härvarande trakt, såsom varande
en strandsträcka, en låg halfö emellan Östersjön
och Telgeviken, som framgår förbi Hörningsholm,
i den icke aflägsnaste tiden stått under vatten,
lider intet tvifvel. Sorunda socken, utgörande ett
pastorat, är en gammal jemn sjöbotten, ifrån hvilken
klippor och bergklintar uppstiga. Dessa visa enahanda
ansigte som deras syskon ute i sjön; skillnaden är
endast den, att här ser åskådaren dem uppstiga öfver
bördiga och odlade fält, hvarpå gårdar och byar ligga,
då de andre uppstiga ur Neptuns vidsträckta gärde, der
menniskan håller hus i sina kringvandrande boningar.
Mot norr af Sorunda socken börjar landet antaga
mindre utseende af skärgård. Skogarnes områden blifva
vidsträcktare, och det är icke mera de enstaka, runda,
skogbeklädda bergklipporna, som uppstiga, utan landet
höjer sig småningom till hvad man kallar en högplatå,
ehuru denna icke ligger särdeles högt öfver Östersjöns
yta. Skogarne få här namn af malmar.
Någon tid var Sorunda förläning åt Sten Sture. Öfver
dörren till kyrkans södra vapenhus är på den höga
gafveln muradt ett ornament, som på närmare håll
betraktadt ser ut att vara idel ändamålslösa och
ingenting sägande slingerprydnader, ditsatte
af murarens nyck; men ser man arbetet från några
hundra alnars afstånd, då upptäcker man att det är
en sköld, i hvilken finnas anbringade "tre sjöblad"
med sina långa skaft, som slingra sig om och kring
hvarandra i ganska smakfulla former. Den gamla
kyrkan med sina tvänne temmeligen stora grafkor: det
Flemingska på norra, det Bondiska på södra sidan,
liknar med dessa invändigt en korskyrka; och den
har på 1830-talet blifvit på det omsorgsfullaste och
med stora omkostnader satt i det prydligaste skick
på föranstaltande af grefve C. H. Anskarsvärd och
kyrkoherden D. Danelius.
I socknen ligga tvänne betydande gårdar: Fituna, en
gammal bondgård, hvarest förvaras ej mindre porträtt
af konung Carl Knutsson, än högstdensammes gamla
karmstol, en föga fin, ganska tarflig möbel, med
flera gamla saker; – Fållnäs, som anses egentligen
heta Folkungenäs, och sålunda har gamla anor. Af
fornlemningar är här godt förråd, vittnande om
tidigt bebyggande af trakten, och framför allt om
ansedda män, som här utandats, eller härifrån haft
sin härkomst. Icke mindre än tolf runstenar finnas i
Sorunda, flera af dem upptäckta af den nitiske och
oförtrutne, men för sin möda föga betalde Richard
Dybeck.
Befolkningen i Sorunda är starkt byggd, reslig,
vacker och har den nordiska ansigtsprägeln, samt är
till karakteren redlig och ärlig.
Detta omdöme skall dock säkert mången stockholmsbo
vilja jäfva. Ty hvar än sorundabonden har anseende,
i Stockholm har han det icke, utan anses der
vanligen höra till den lägsta pariasklassen. Detta
stockholmsomdöme grundar sig derpå, att de
sorundabönder, som mest besöka hufvudstaden, icke
sällan äro de minst lyckligt lottade, som för sin
utkomst behöfva göra färder till staden med sina
skogseffekter och så
vidare, hvarvid de icke sällan något för mycket
sällskapa med Silenus. Trött af resan, som merendels
sker om natten för att kunna komma till staden
på morgonen och hinna hem på qvällen, klädd i
de sämsta kläderna, som åtminstone under vissa
årstider hallstämplas af dåligt väglag, temmeligen
utvakad, men hållen vaken genom besök på Fittja,
på Snickarekrogen, på Långpannan, med flera ställen,
der bränneriernas klara perlor utdelas, och trött
af fem mils vandring bredvid lasset, presenterar
sig sorundabonden för den fine stockholmsherren,
som icke ens kan drömma om bondens lif, vaka,
ansträngning och så vidare, utan ser ned på honom
med ett förnämt förakt. Icke sällan infinner sig en
påpasslig poliskarl, som gör anmärkning derpå att
bonden är i samma "statis quos", hvari herr polisen
sjelf, kanske blott några timmar förut, befann sig,
och strax är bonden i fällan och hans och hans
församlingsboars rykte stäldt lika mycket i skuggan,
som vår gamle hederlige måne, när jorden behagar
korsa vägen för de solstrålar, som skulle falla på
hans anlete.
Res mans, mitt herrskap, ut till Sorunda, stanna
der ett och annat halfår, hälsa på bönderna i Oxla,
i Grimstad, i Torp, i Berga, i Sundby, i Westerby,
och så vidare, se dem i hvardagslaget i deras hem,
se dem i gästabudet, se dem i deras kyrka – omdömet
blir då ett annat!
Sorundabondens stuga är ljus och rymlig, möblerna
enkla men hållne snygga, golfvet skuradt, den stora
spiseln – vanligen i form af en köksspisel – kalkad
hvit. På hyllorna i stugan glänsa silfverkärl,
bägare, tumlare och dylikt, sängarne hafva rena
täcken. Der synes hvarken fattigdom eller osnygghet –
ehuru undantag kunna härutinnan, här som annorstädes,
gifvas.
I lefnadssättet, i mat och dryck skiljer sig
sorundabonden föga från Sveriges öfriga befolkning,
fastän åtskilliga egendomligheter för orten kunna
förekomma.
Deremot är det i klädedrägten som sorundaboarne,
så mankön som qvinkön, äro olika andra, och hafva,
okufvade af modets makt, genom århundraden bibehållit
sina förfäders bruk.
Männens vanligaste hufvudbonad är en röd mössa,
strutformad, stickad af rödt ullgarn och försedd
i toppen med en toffs af samma garn. Denna mössa
är oskiljaktig ifrån sorundabonden, hvilken redan
som liten pojke har en sådan; den sitter på inom
hus vid husslöjden, den nyttjas under dansen, den
ensam begagnas till hufvudbetäckning vid besök hos
grannarne inom socknen, på auktioner, på stämmor, och
den sitter under den svarta filthatten, hvilken brukas
vid kyrkobesöket eller eljest när helgdagskläder
ifrågakomma. Qvinnans hufvudbonad är en af rödt eller
rödbrokigt tyg sydd, temmeligen tjock och väl fodrad
mössa, som går fram i pannan och med klaff-formiga
sidostycken omsluter kinder och öron, samt knytes
under hakan. Helgdagsklädd har qvinnan häröfver en
hufvudbonad af siden eller vestgötegods, sålunda
påsatt, att den som ett slags nunnedok långt framgår
öfver pannan och ansigtet, hvarigenom man icke kan se
detta från sidan utan blott en façe, och äfven då föga
mera, än näsan och munnen. I hvardagslag inom hus, och
när årstiden så medgifver, äfven utom hus, gå både man
och qvinna utan annan armbeklädnad, än lintygsärmarne,
hvilka för bägge könen äro lika sydde, med stor längd
och vidd, samt försedda med handlinning. Detta bruk
har den fördelen med sig att man städse bemödar sig
om att hafva rent linne. Männens västar och qvinnornas
lifstycken äro af rödt tyg, stundom randadt med blått;
och i sednare fallet, som äfven är det vanligaste, är
snitten så gjord, att ränderna gå uppifrån och nedåt
på västen eller lifstycket, hvilkas både framdel
och bakstycke äro af samma slags tyg. Männens västar
äro försedda med två knapprader samt sida både fram
och bak; qvinnornas likaledes sida lifstycken äro
snörade med band öfver bröstet. Männens rockar (så
kallade jackor nyttjas icke) äro af blått vadmal; men
vanligaste rocken är af ludberedda fårskinn och hafva
ullen inåt. Fårskinnspelsen hos sorundabonden synes
vara skapad med hans röda mössa – så oåtskiljeliga äro
de. Pelsen är på utom hus, så vida icke sommarsolen,
någon gång vårsolen, tvingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
