Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anni marterades ordentligt på detta sätt öfver ett
år. Sura miner och ovänlighet förkrossa ett sinne,
sådant som hennes; bannor och skymford trycka det
till jorden. Hon blef sjuk till kropp och själ,
fast hon hade förmåga att matt släpa sig omkring.
I min ångest talade jag vid presten i församlingen om
det gudlösa i detta tvång på hennes fria vilja, men
denne, en sniken personlighet, som troligen antingen
tagit mutor, eller väntade sig sådana, svarade att
det var ett barns pligt att lyda sina föräldrar.
Allt var försökt för att rädda offret, men allt var
försökt förgäfves.
Ringar beställdes och – vexlades, men fästmön var mera
som ett lik än som en blifvande brud. Löjtnanten
visste och såg detta, men hade bara öga för de
100,000.
En månad derefter randades bröllopsdagen. Man måste
skynda, för att "den välsignade tragedien måtte få ett
slut och den unga friherrinnan, som en klok menniska,
börja lefva upp igen."
Den tjocka, hvita sidensarge-klädningen låg färdig;
krona och slöja voro redo, gästerna bjudna; allt hade
ett festligt utseende; endast bruden såg olycksbådande
ut.
Patronessan ansåg lämpligt att en halftimme före
vigseln säga sin dotter några ord i enrum.
Jag var i rummet utanför och hörde ej hvad som
sades; jag hörde endast Annis sista ord, då modern
öppnade dörren för att gå: "jag kan icke, mamma,
haf förbarmande! jag kan icke."
Hennes ton var så hjertskärande, att all min blod kom
i svallning. Jag skyndade emot modern och utropade,
i det jag med häftighet fattade hennes arm: ni spelar
för högt spel, min fru; ännu kan det ändras, ännu är
det tid att godtgöra er grymma förseelse ... jag
känner inom mig att här sker en olycka: tänk om Anni
dör! det är vid Gud icke otroligt!
"Då, inföll frun hvasst och kallt, är det ni, som
tagit lifvet af henne, ty hade ni ej uppmuntrat henne
till motstånd, hade hon längesedan varit en lycklig
maka. För öfrigt anhåller jag, att ni ej vidare
blandar er i husets affärer, än hvad som redan skett,
och jag vill säga er, att ert välde här är slut, ty
efter Annis giftermål har ni frihet att återvända. Ni
passar icke i mitt hus, der ni tager er allt för stor
air!"
Och med dessa ord skred hon stolt igenom rummet.
Alla gästerna voro samlade i salen, der vigseln skulle
ske. Till allas förvåning – ty Annis kärlek för den
unge dansken var känd – befann sig äfven denne bland
gästerna, blek, men lugn. Presten stod med handboken
i hand och väntade.
Ändtligen slogos dörrarne till tvänne angränsande rum
upp och kontrahenterna inträdde, en genom hvardera.
Aldrig skall jag glömma det intryck bruden gjorde på
mig, då hon, hvit som en drifva, sväfvade in i salen.
Hon hade nu gråtit ut. Hennes ögon voro klara, ja
nästan öfvernaturligt glänsande, och deras första
blick träffade – icke brudgummen – utan hennes hjertas
utkorade, i hvars blick förundran och beundran kämpade
om herraväldet.
Troligen hade han, som de öfriga, väntat sig se bruden
förkrossad, tillintetgjord.
Mina ögon sökte patronessan. Hon såg ut som hon tänkt:
"trodde jag icke det, att bara det blef allvar af,
skulle hon nog låta säga sig!"
Löjtnant Hanesköld, den lycklige brudgummen, förekom
som en stolt segrare efter en vunnen träffning.
Vigselakten begynte och fortgick ostörd tills
presten frågade bruden de öfliga orden: inför Gud,
den allvetande och i denna församlings närvaro frågar
jag dig Anni X. om du vill hafva denne Carl Curtius
Hanesköld till din äkta man och älska honom i nöd
och lust?
Först ett par sekunders tystnad, derefter ett
klockrent och klart nej från brudens läppar.
En sprittning genomilade gästerna, hvilka häpna
började betrakta hvarandra.
Nu var det presten som teg några sekunder, under
hvilka jag såg patronessan taga ett par steg framåt
och sända bruden en mördande, ursinnig blick.
Presten förnyade med höjd röst sin fråga.
Nej! lät det ännu en gång från brudens läppar, denna gång
med en ansträngning, af ingen så väl hörd, som af
Annis älskare, hvilken nästan omedvetet tog några
steg framåt, just lagom för att i sina armar emottaga
bruden, öfver hvars hvita drägt en klar purpurstrimma
af blod framvällde, under det hon tillintetgjord
sjönk i hans armar.
Hvilken ryslig uppståndelse följde icke nu.
Patronessan tog, äfven hon, några steg framåt;
hon gjorde ett tecken med handen; hon ville tala,
men förmådde icke få ett ord öfver sina läppar, utan
nedsjönk ljudlöst till golfvet, träffad af slag.
Brudgummen utstötte de rysligaste eder och han och
hans familj lemnade i yttersta raseri inom några
minuter bröllopsgården. De öfriga gästerna skingrades
inom en halftimme och snart funnos icke flera qvar
än presten, Annis’ älskare och en gammal doktor,
som lyckligtvis varit bland de inbjudnes antal.
Patronessan hade blifvit nedburen i sin sängkammare,
der all möjlig vård egnades henne.»
»Men bruden, söta tant, bruden?»
»Ja, bruden!» yttrade tant sakta, under det en stor
tår föll på de små styfmorsblommor hon samlat och höll
i handen, »bruden, min sköna unga Anni, hade fått
sin dom: hon hade endast ett par timmar att lefva;
ett blodkärl hade sprungit i bröstet ...»
Den arme fadern var utom sig.
»Rädda min dotter, herre», ropade han till doktorn,
»och jag skänker er hela min förmögenhet! rädda henne,
och jag skall evigt välsigna er; hon är det enda,
hvarför jag ännu vill lefva!»
»Det är omöjligt,» svarade doktorn, djupt rörd.
»Min Gud, min Gud!» jemrade sig fadern; »det är jag, som
genom min eländiga svaghet är mitt eget barns bödel.»
En outsäglig smärta afspeglade sig i den unge danskens
drag, men han syntes dock lycklig öfver den rätt, ingen numera
tänkte på att bestrida honom, nämligen att knäböjande vid den
hvilsoffa, hvarpå den bleka bruden låg utsträckt, hålla hennes
hand i sin och stundom föra den till sina fuktiga ögon, sitt af
varm kärlek klappande hjerta ...
»Pappa!» hviskade Anni matt, »vill du göra mina
återstående timmar lyckliga?»
»Säg, befall!» ropade den förtviflade fadern; »intet offer på
jorden är för stort, om det kan bereda dig ett ögonblicks sällhet!»
»Låt viga mig nu här vid min Ernst; jag känner att detta
äfven är hans önskan.»
En blick af himmelsk kärlek strålade ur Annis öga, då
det sökte Ernsts.
Fadern, lycklig öfver att hans Anni dock ville
något, skyndade ut efter presten, som, väntande på
patronessans återställande, slagit sig ned i rummet
utanför.
Underrättad om Annis önskan, började han göra
invändningar. Man borde, menade han, åtminstone
inhämta patronessans tanke.
»Resonnera icke, herre», utbrast fadern, »hennes
tanke, om hon någonsin mera får någon, bryr sig
hädanefter ingen om; skynda er bara, och var försäkrad
att jag skall ersätta er!»
Under tiden låg Anni der, en förklarad engel, och
intalade oss tröst och hopp.
»Jag är så lycklig», hviskade hon, »så innerligt
lycklig! Jag sade dig ju, Ernst, att jag alltid skulle
blifva dig trogen, att jag aldrig skulle tillhöra
någon annan än dig! Jag inlöser nu mitt ord. Du skall
icke sörja för mycket, att jag går några stunder
före dig ... jag skall gladt vänta dig och bedja
för ditt väl! Ser du, min älskade! endast för dig är
denna bruddrägt; och se der», sade hon med ett ljuft
leende, i det hon visade på mig, »der står min tärna,
min innerligt älskade syster, som skall blifva vittne
till vår sällhet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
