Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingen och skogsrå't. Saga af Wilhelmina. - Jönköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det syntes på hans anlete, jemväl,
Att intet ondt än hade nått hans själ,
Att ingen flärd och intet svek der bodde.
Sjelf ren han endast på det rena trodde,
Och religionen satt, en engel from,
Och vaktade hans hjertas helgedom.
Den mjukaste af alla tufvor små
Den fagre hade lagt sitt hufvud på.
Likt ejderdun den sammetslena mossen,
Den välluktrika, svällde under gossen,
Och sakta lekte sommarns ljufva vind
Med bruna locken på hans varma kind.
Så kom han in i drömmens region,
Ett konstigt virrvarr utaf bild och ton,
Der han, bland mycket annat, såg en flicka ...
Nej, himmel! så kan ingen dödlig blicka
Ur mörka, underbara ögons par.
Det märktes nog, att det en drömbild var.
Och sömnen fortfor. Drömmarn var så säll,
Som någon dödlig under himlens pell.
Men, när han så fått ljuft och länge drömma
Och nektardrycken fått i botten tömma
Han vaknade. – Som lafva blef hans blod:
Förtjuserskan ju för hans öga stod.
Hon stod der verkligt ... och hon var så skön,
Som himlens blida ja på jordens bön.
Som i den fallnes öga ångertåren,
Som första morgonstjernans blick om våren.
Så glödande, dock ärbar i sitt skick,
På slumraren hon riktade sin blick.
»Hvem är du?» så hon sporde honom till.
»Din slaf, gudomliga, om du så vill»,
Han svarade och sig från marken höjde
Och knä och anlete med ens han böjde.
För henne ned mot blomstersmyckad jord,
Sjelf häpen öfver sina djerfva ord.
»Stig upp!» hon sade. »Gif mig nu din arm
Och låt oss vandra. Dagen är så varm.
Jag känner till en grottas svala sköte,
Så enkom danad för ett ensligt möte.
Följ med mig dit. Der kan man språka, lugnt,
Om allt hvad som är ljuft ... och skönt och – ungt.»
Och gossen följde med till fridlyst ort.
Hvad hade du väl i hans ställe gjort?
Du hade flytt. Nej, säg mig icke detta.
Dock, nog derom ... Jag skulle ju berätta;
Ty stunden ilar. – Ile sagan med!
Att länge dröja är ej höfvisk sed.
Vi hoppa öfver ett par tjog af da’r,
Då ynglingen i jordens himmel var.
Till skogen kom han vid en mystisk timma,
Då qvällens stjerna sågs på fästet glimma,
Och hem han gick, då bort vid vesterns bryn
Aurora drog sitt purpur släp kring skyn.
Men, ändligt sade han: »Min hjertans kär!»
Det får ej vara såsom nu det är.
Förr’n utaf köld vi se hvar blomma digna
Må prestens ord vårt kärleksband välsigna.
I grottan kunna vi ej längre bo ...
Kom, svär mig inför altaret din tro.
»Hvad!... Presten! presten!» så hon nästan skrek
Och skälfde, som ett löf, och blef så blek.
»Trifs du ej mer i grottan? – Och för resten:
Hur tror du väl, att jag vill möta presten?
Om han dig ser med skogens mörka mö
Hon måste fly och du – du måste ... dö.»
»Gud!» ropar ynglingen, »hvad hädiskt tal.
Är du då född i gråa klippans sal?
Har icke du, som jag, en jordisk fader,
En dödlig moder? – Svara! ... Myriader
Af stjernor se till oss i denna stund.
Säg: knöto mörkrets makter vårt förbund?»
»Ej mörkrets makter, Carl. – Hvem är af ljus,
Om icke kärlek? – Från Allfaders hus
Han kommer vingad ner till lifvets öken,
Att följa oss igenom natt och töcken.
Lik solens stråle han gudomlig är
Och lif och fröjd han i sitt sköte bär.»
»Jag vet hur kärlek sig i rosor klär. –
Dock säg mig, flicka, om du kristen är.
Hvad, Angelina! ... Kan du icke våga,
Att med ett ja besvara denna fråga?
Är du en hedning? – Då: ve dig, ve mig!
Förderfvet lurar då invid vår stig.»
Hon teg; men hon blef blekare än snön.
Förtviflan gjorde henne dubbelt skön.
»Är du en kristen?» ångestfullt han sporde
Ännu en gång och korsets tecken gjorde.
Då flydde hon åt skogen, i en blink,
Som morgondimman flyr för solens vink.
Der stod han ensam qvar, med utsträckt famn,
Och ropte sorgset Angelinas namn;
Men ingenstädes stod hon mer att finna.
Försvunnen var med ens hans älskarinna.
Dock hörde han en fjerran klagolåt:
Det var ej sång ... det var ej heller gråt.
Men, snart han hörde dessa ord: »Farväl!
Jag älskat mer, än om jag haft en själ.
Farväl, min älskling! Snarligt skall du finna
Att skogsrå’t var mer öm, än någon qvinna.
O, måtte den, som du benämner Gud,
Dig göra lycklig med en jordisk brud!»
Nu hvarje dag han bort till skogen gick;
Men aldrig, aldrig mer han skåda fick
Sin kärleks och sin lyckas klara stjerna,
Sin sommardröms förverkligade tärna.
Och sist, när hösten släckte solens glöd,
Låg ynglingen i svala grottan död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
