Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 -
verskrida de vanliga gränserna och föll för bjert i
allas ögon. Jag kunde knappast gå tjugo steg utom
vår port, utan att han från någon gatmynning kom
mig i spåren; på balar var han min premierkavaljer
och i privata sällskaper sökte han mitt sällskap
med ett så odeladt intresse, att andra började
draga sig tillbaka, liksom ansågo de honom ensam
berättigad till min närhet. Sjelf skulle jag icke
så mycket gifvit akt på förhållandet eller dervid
fästat någon vigt hade man icke från andra sidor
börjat bry mig. Det är verkligen något grymt i detta
nöje att med skämtets udd oupphörligen vidröra ett
vaknande hjertas Ömtåligaste känsla, att uppdrifva
rodnaden på våra kinder och sätta oss i den pinsamma
förlägenheten att förråda vår dyraste hemlighet under
det vi förneka den. Jag förstår icke hur någon som
sjelf en gång älskat, och ännu mindre huru de sorn
hoppas att få göra det och hos hvilka kärleken måste
betraktas som en helig känsla, kunna tillåta sig ett
så vidrigt skämt. Ack, olyckliga de, som icke bättre
förstå skona helgden af hvad så djupt och rent rörer
sig i vårt hjerta! De borde sjelfva rodna vid den
rodnad de framkalla och stanna stumma vid det bryderi
som förstummar offret för deras oförsynthet. Var det
väl underligt om jag började tro hvad hela verlden
ansåg sig veta?
Emellertid kom Julie en dag i början af förlidna
sommaren hem till mig. Hon såg på en gång så vigtig,
så hemlighetsfall och högtidlig ut, att jag icke kunde
afhålla mig från att skratta vid hennes åsyn. Mamma
var icke hemma, hvarför hon genast förkunnade, att
hon hade något högst angeläget att säga mig. Jag
beredde mig att höra det, då hon berättade att
en ung herre, som bor i samma våning som hon och
hvars rum blott genom en garderob är skiljdt från
hennes, på morgonen haft besök af baron Hilding,
hvarvid hon genom den öppna garderobsdörren kunnat
höra deras konversation, hvilken gått ut derpå, att
den omnämda ungherrn frågat om han fick gratulera
baronen, hvartill denne skulle hafva svarat:
»Tror du att jag tänker att göra allvar med mamsell
Rosenflock? ! Nej aldrig! Hon misshagar mig ingalunda,
men det finnes en hållhake som heter pengar.»
i
På den unga herms anmärkning, att pappa ansågs rik,
svarade baronen, att han nog gjort sig underrättad
derom och visste att han uppskattades till 100,000
rdr, hvilket kunde vara icke så illa, ifall han
ej jemte mig ägde trenne söner; men då detta var
fallet och han, baronen, dessutom ej vågade hoppas
att hvarken pappa eller mamma så snart ämnade taga
farväl af lifvet, stod hans spekulationer icke åt
det hållet.
Julie berättade allt med en utförlighet och liflighet,
som skedde det »con amore», och hon såg nästan ut
som hon fordrat att jag skulle tacka henne för detta
»bevis på vänskap» som hon kallade det.
Då hon lemnat mig, blödde mitt hjerta ur tvänne
sår. Jag hade trott Julie vara min vän, men hade hon
varit det, hade hon icke uppträdt som anklagare mot
den hon trodde mig älska på det sätt hon gjort. Hade
hon än ansett sig böra rycka slöjan från mina ögon,
skulle hon hafva gjort det med en skonsam och mild
hand; hon skulle haft en droppa af deltagandets balsam
att gjuta i det tillfogade såret, men nu? . . . Kanske
var det en triumf hon firade öfver mig? Nej! till
frukterna af min tidigt vunna erfaret vill jag icke
lägga misstanken om så mycken afund och hjertlöshet.
Jag båd mamma från denna dag aldrig mer bjuda baronen,
och då jag träffade honom annorstädes bemötte jag
honom med en så kall höflighet, att den åtminstone
borde betaga honom all tanke på att hafva gjort något
intryck på mitt hjerta.
Emellertid kom sommaren med sina resor och
förströelser. Då vi i slutet af Augusti hemkoxnmo
derifrån hade kopporna börjat grassera här
i staden. Efter några dagar blef jag angripen
deraf. I vårt hus finnes ett litet vindsrum, täckt
och trefligt, dit jag bad mamma att få flytta in,
för att icke sprida smittan vidare i huset. Efter
mycket prut blef min önskan bifallen och än i dag, vi
skrifva nu den 3:dje Mars, residerar jag här. O, min
lilla kammare, hvad jag älskar dig med din stillhet
och din utsigt, hvilka i förening
l gjort mig så godt och befordrat en bekantskap med
hvilken i jag annars kanske icke på mycket länge
kommit på förtrolig i fot - bekantskapen med mig
sjelf och mina bättre anlag.
Jag har nästan hela vintern lefvat innestängd ocli
derunder lärt mig att de nöjen som njutas i siden
och tyll, vid | ackompagnement af dansmusikens
toner kunna uppvägas af l andra och bättre.
Jag har talat om utsigten från mitt fönster och
med den står den bekännelse jag har att göra
dig i nära samband. Jag har försökt mig som
författarinna. Jag | ser dig draga på munnen och
tvifla på min poetiska natur. Visserligen hade
jag tydligare ådagalagt den om jag fått lung-: sot och
vissnat som en blomma midt i verldens lustgård, men l
försynen - förlåt egenkärleken af min förutsättning! -
tyckte kanske baronen icke värd offret af mitt unga
lif och skickade i mig så de prosaiska kopporna och
lät mig lefva. , Men låtom oss återkomma
till vår utsigt! Hvad tror du
| den företer? Ack ingenting annat än ett litet
envåningshus, | gulmåladt, med fyra fönster i rad
och en frontespis, item med j två. Rundt omkring
gården är ett högt rödt plank, Öfver hvilket kronorna
af ett par präktiga kastanieträd höja sig. Under
dessa stå under sommaren ett gungbräde. I en liten
l trädgårdsafdelning inom samma fridlysta stängsel,
blommade j intill sednaste hösten de praktfullaste
löf kojor, dalier, m. fl. En mor med sin dotter
residerar i denna lilla bostad. Den sednare
är vacker, som det tillhör en romanhjeltinna,
och flitig som en - daglönerska. Jag ser hvarje
dag öfver stål-trådsjalusien i frontespisens ena
fönster den vackra, rena profilen lutad, såsom
öfver ett arbete, men med ett uttryck helt olika
det som uppmärksamheten på en sömnad framkallar. Jag
antager alltså en sysselsättning som fordrar något
estetiskt anlag. Hvarje afton klockan mellan sju
och åtta kommer en ung man till porten af det röda
planket, drar på klocksträngen och blir insläppt. Då
släckes ljuset i frontespisen, men tändes i våningen
derunder. Rullgardinerna fällas. Ingen ögats blick
tränger igenom, men inbillningen får deremot ett
friare fält för sin verksamhet. Från denna osedda
verld tränger sig stundom till mitt öra toner än
af ett piano, än af en flöjt, stundom af bägge
tillsammans, stundom likasom af en qvinno- och
karlröst, rena, vackra och behagliga, antingen de
samman- eller enstämmigt låta höra sig. Yid skenet
af gaslyktan, som, tack vare händelsen, fått sin
plats strax bredvid porten af det omtalade planket,
har jag sett att den unge mannen bär på sin mössa en
gul rand och har ett utseende och en hållning, som
berättiga honom till den rol jag tilldelat honom i min
novell. Du förstår att han är idealet för min hjelte.
Emellertid var hela min författareplan en gång på
vippen att stranda. Det var en morgon jag stod vid
mitt fönster, då pigan, som var inne i rummet, sade:
"Jag tror mamsell ser på fru Norgren som sitter vid
sitt fönster och stickar».
Fru Norgren var en skärande dissonans i mina öron
och jag bad henne ej mer nämna det namnet, men hon
försäkrade att både »fru Norgren och hennes dotter»
äro mycket beskedliga menniskor. - Beskedliga
menniskor! Passa väl sådana i en novell? Jag blef
förtviflad och förbjöd henne att någonsin nämna deras
namn för mig. Hon trodde visst att jag blifvit tokig,
men det bekymrade mig mindre, blott jag fick behålla
min inbillning ostörd. Jag blef missmodig för hela
dagen, men när aftonen kom och den unge mannen med
henne, och musiken började ljuda, då kommo åter
mina fantasier af grund och seglade af i den kosa,
hvarpå du skall följa mig i det lilla opus som här
innelyckt följer.
Likväl torde jag, innan du öppnar konvolutet, som
innesluter det, böra bereda dig på svårigheter som du
icke väntar dig. Du tror må hända att ett manuscript
skall vara prydligt och lättläst som ett bref. -
Ack, ingen föreställning kan vara mera falsk. Näst
besväret att nedskrifva det kan intet vara större
än att läsa det. Det är fullt af öfverstryk-ningar
och tillklottringar i alla marger och bräddar; det
ser ut så att Gud och menniskor kunna rädas; det är
sättarnes fasa och korrekturläsarnes förtviflan. Har
du mod efter detta, ack, så grip verket an!
beder din Emelie.
Sv. Fam-Journ. 1867, - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
