Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ströftåg på ön Java. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart är en liten julle, som ros af en enda man, invid
sidan af vårt skepp, och strax derefter komma större
båtar, som fara fram med utomordentlig snabbhet. Vi
segla nu midt i en simmande trädgård, ty de der
farkosterna äro lastade med grönsaker, hvarjehanda
frukter och blommor, med hela pyramider af bananer,
ananasfrukter och kokosnötter, med apelsiner och
citroner, med höns och ankor, och i prydligt flätade
korgar presenteras rosenröda ägg. Dessutom ser man ett
formligt menageri af gråa och svarta apor, röda och
gröna papegojor, hvita kakadorer samt representanter
från en stor del af den öfriga djurverlden.
De infödda stiga om bord. De äro ståtliga
menniskor, till färgen bruna, liksom öfverdragna med
guldbrons. De äro klädda i hvita, lätta drägter. Nu
börjas ett köpande och säljande, och tecken- och
fingerspråket spelar härvid en vigtig roll. En malay
gifver åtta kokosnötter för en gammal skjorta, och
man erhåller dessutom några ananas på köpet. Dessa
bronsfärgade menniskor äro smidiga, snabba och skygga
som kattor eller pantrar, och deras språk förstå vi
icke. Huru långt bakom oss ligger icke Europa! Allt
är förändradt, allt är oss främmande!
Vi segla vidare, och snart varseblifva vi
Cap Anjer vid vestkusten af Java. Vi betrakta
fyrbåken, tullhuset, de långa raderna af malayiska
boningshus, palmlundarne och de för ankar liggande
skeppen. Infödingarnes båtar lemna oss nu; affärerna
äro afslutade. Vi styra vidare åt öster mot Java,
inlöpa på Batavias redd och kasta ankar vid ön Onrust.
Följande morgon foro äfven här talrika båtar (prahus
och tambanganes) omkring oss, dels för att sälja
förfriskningar, dels för att föra oss i land. Jag
tog (så berättar de Molins, hvilken vi vid vår
framställning hufvudsakligen följa) en båt och for
genom en lång kanal till land. Äfven nu mötte mig en
öfverraskande syn. Der såg jag indiska kulis, kineser,
araber, javaner, malayer; kajerna hvimlade af dylika
asiater, som tycktes vara likgiltiga för solstrålarnes
verkan. Här lågo kinesiska dschonker, tunga, oformliga
och af ett besynnerligt utseende; smidiga arabiska
fartyg med hvarjehanda prydligt snidverk, och målade
i rödt och grönt; dessutom enkla piroger, hvar och en
förfärdigad af ett enda urhålkadt trästycke och af
vågorna så polerad, som om den blifvit slipad. Der
lågo vidare åtskilliga fiskarbåtar med bogsbröt;
till och med europeiska fartyg fattades icke.
Huru brokigt syntes icke allt detta! Arbetarne
(kulis) bära till större delen blå kläder och en
ofantlig hatt. De äro sysselsatta med att reparera
en vid vattnet befintlig mur. Kineserna, i allmänhet
hvitklädda, landsätta lådor med porslinskärl och té;
en arab i violblå drägt har en annotationsbok i handen
och upptecknar de colli, som lemnas honom. Längre bort
hålla javanska arbetare på att nedslå pålar i vattnet;
kortligen, det hela hvimlar som en myrstack.
Allt detta lemnar man dock snart bakom sig. Man
bestiger en hyrvagn och far så fort som möjligt till
Veltevreden (betyder välbelåten), som ligger vid
pass en geografisk mil från den gamla staden Batavia
och utgör liksom ett europeiskt qvarter af densamma;
affärerna afslutas i gamla staden. Man finner herberge
på ett europeiskt värdshus; men den, som ämnar dröja
en längre tid, handlar klokast om han hyr sig en
privat bostad.
Herr de Molins skildrar den första natten, som han
tillbragte på Hôtel des Indes. Värden är fransman:
men denne gaf sin landsman ett ganska torftigt
inrättadt rum.
Min betjent önskade mig en god natt, i det han sade:
»slamath tidoor, thuan!» Men en god natt? Hvilket
begabberi! Myggorna surrade och pepo rundt omkring
mig, och plågo-andarne väntade icke en gång att
störta öfver mig, tills jag hunnit lägga mig på
madrassen. Jag kastade mig ner; – hvad månne det nu
skall blifva? och i detsamma ser jag, att två gråa
ödlor under allsköns munterhet krypa fram och åter
på väggen, - älskvärda djur med tjocka hufvuden,
svarta kloka ögon och långa stjertar. Jag ropar på
min betjent Ahmatt; han svarar: »timan!» (herre),
och jag pekar på ödlorna. Karlen
öppnar sin breda mun till ett leende, visar mig
tvänne rader kolsvarta tänder och pekar å sin sida
på täcket. Till min förskräckelse märker jag, att
der roa sig ett par dussin sådana ödlor. Ahmatt
kan numera ej återhålla skrattet, griper helt lugnt
den ena ödlan efter den andra och kastar ett halft
dussin eller fler ut genom fönstret. Men hvad hjelper
det? Ett helt dussin andra visa sig i stället, och
jag har ingenting annat att göra, än finna mig i
omständigheterna, hvad helst må inträffa.
Följande morgon var jag rödfläckig som en forell,
myggorna hade gjort sin skyldighet. Jag hade feber
och kände mig först någorlunda frisk igen, då jag
tagit mig ett bad. Klockan 7 reste jag ut, för att
aflemna några bref. Detta måste vara uträttadt före
klockan 10.
Européernas boningshus i Veltevreden äro ganska täcka,
prydliga och beqväma, allt är afpassadt efter landets
behof och klimatet; man har luftdrag och skugga;
hela Veltevreden består af trädgårdshus, som äro
omgifna af yppig grönska.
Mot klockan 10 blifver hettan tryckande, och till
klockan 4 på eftermiddagen lemnar en europé blott
i högsta nödfall huset. Men malayerna bry sig icke
mycket om solstrålarne. Det är ett verkligt nöje
att betrakta dessa menniskor. De hafva i allmänhet
en kraftfull kroppsbyggnad, grofva vådor, men platta
fötter med ifrån hvarandra utskjutande tår; detta gör
ett ingalunda behagligt intryck. Barn af nio till tio
års ålder leka alldeles nakna i middagssolen. Många
malayer bära af bamburör flätade hattar. Dessa äro
till formen ganska olika: runda, spetsiga, stora
eller små, platta eller kullriga; många hafva vida
benkläder och arabiska jackor, andra blott korta
benkläder, åter andra en hårdt åtsittande rock eller
det bekanta förklädet, som fästes omkring höfterna
och räcker ända ned öfver knäna. Detta är sarongen,
malay ernås egentliga nationaldrägt.
Då man befinner sig i gamla Batavia, är det mödan
vardt att besöka kinesernas stadsdel (kampong). På
mina första spatserturer kom jag till en kanal, som
var nästan betäckt af fartyg. Vid denna kanal lågo i
en lång sträcka de kinesiska bostäderna. Himmelrikets
barn förblifva desamma, hvarthän de än må komma; de
behålla hemlandets språk, seder och byggnadsstil. De
utvandra såsom ytterst fattiga stackare, men
i det främmande landet blifva de välmående och
många ganska rika. De äro också mycket verksamma,
flitiga, försigtiga och ihärdiga menniskor, och såsom
handtverkare, jordbrukare och köpmän hafva de icke
sina jemlikar bland asiaterna. I Batavias kinesiska
kampong går det så lifligt till, som i en bikupa:
der ätes och drickes, köpes och säljes, menniskorna
gräla och slåss, låta barbera sig under bar himmel,
spela komedier, schackra och utbjuda till salu,
gå till fots, rida, låta bära sig i palankin; kulis
undantränga eller vika för hvarandra, men européen
ledsnar här icke för bullrets eller trängselns skull,
utan till följe af den utomordentligt oangenäma
lukten; han skyndar så fort som möjligt bort ifrån
detta krälande, för att åter andas frisk luft.
Äfven utom kinesernas kampong möter man kringvandrande
handelsmän, och alla hafva de för oss européer
någonting öfverraskande och originelt. Så ser
man t. ex. en man, som handlar med korgar. Hans
runda hufvudbetäckning är så stor som en paraply;
på en tvärstång bär han en verklig profkarta af
korgarbeten, som till större delen äro flätade af
bambu, t. ex. kägelformiga skålar, i hvilka man
medelst ånga kokar ris; penningpungar som likna
fågelbon, små och stora såll, skedar af kokos och
flera andra saker. Dessa kinesiska gatkrämare hafva i
allmänhet lärt sig något malayiska, holländska, till
och med franska, men kunna icke uttala bokstafven
r och hafva i dess ställe ett l. Så säger kinesen i
stället för rupie: lupi, i stället för trop: tlop,
i stället för marché: macé, i stället för bankerott:
banklutt o. s. v.
En promenad om aftonen erbjuder andra
egendomligheter. Månen skiner icke, allt är kolsvart,
och man kan hvarken höra eller se de infödde med den
mörka huden och de bara fötterna, En polisförordning
befaller dem bära bambufacklor; många hafva i dess
ställe papperslyktor; vanligen gifva de ifrån sig
gutturala klagoljud, ofta i hög ton; man tror sig då höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
