Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hopojagten i Sydafrika - Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro stundom försedda med tvärväggar, hvarpå de
stackars djuren vid fallet ofta blifva hängande mellan
himmel och jord.
Icke sällan anlägger man fallgropar i afsigt att
drifva djuren dit, och sådana inrättas då efter en
verkligen storartad måttstock. Från en stor fallgrop
eller en rad af dylika anläggas tvenne gärdesgårdar,
som, utlöpande från hvarandra, bilda en kil eller en
halfmåne och sträcka sig en half timmas väg eller mer
in åt landet. Inom denna inhägnad jagas djuren af ett
stort antal vildt skriande menniskor och drifvas mot
de fatala hålorna. Dessa fördjupningar äro antingen
anlagda endast vid ändan af inhägnaden, eller ock
äro dennas väggar här och der genombrutna af luckor,
i hvilka äfven finnas förborgade gropar. Den möda
och ihärdighet, som erfordras för åstadkommandet af
en. sådan inrättning - af betschu|perna kallad Iwpo
-, är i alla händelser icke ringa, i synnerhet som
de fattigaste stammarna icke ens äga de för detta
ändamål nödvändigaste verktyg. Träden, som skola
användas till palissa-der, måste först nedbrännas och
derefter bäras till trakter, hvarest elgen, kudun,
gnun, zebran m. fl. djur hafva sitt tillhåll; mellan
palissaderna måste anbringas ett tätt flätverk af
törne, och fallgroparnas kanter måste infattas med
trädstammar, på det de icke skola störta igen.
En sådan hopojagt bildar, såsom man väl
kan tänka sig, en scen af den mest upprörande
beskaffenhet. Hundradetals menniskor drifva under skri
och oväsen af hvarje slag en brokigt sammansatt hjord
af förskräckta djur allt längre och längre in på den
fatala platsen. Ju mera de stackars djuren nalkas den
förrädiska gropen, desto närmare sluta sig drifvarna
samman, desto högre och tätare blifva väggarna och
desto omöjligare blir det att komma ut. Nu höja
sig på båda sidor jägare, som hittills legat dolda,
och slunga sina kastspjut bland de tätt sammanträngda
skarorna, hvilka nu i sin dödsångest^ slå in den sista
skenbara räddningsvägen och störta fram genom den
trånga gatan, som för dem rakt i förderfvet. Snart
fylles gropen med dels lefvande, dels i fallet
halft eller helt och hållet ihjelslagna djur, så att
enskilta omsider verkligen lyckas att öfver den, af
deras olycklige kamrater slagna, lefvande bryggan
komma ut i det fria. I sin till raseri gränsande
förtjusning arbeta vildarna med -sina lansar bland de
stackars varelserna - kortligen, det är den vildaste
slagtning, man kan föreställa sig, vanligen åtföljd
af icke mindre utsväfvande fråsserier, hvarigenom
vildarna hålla sig skadeslösa för en möligen
förutgången lång period af ofrivillig fasta.
Hangös öga.
Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius.
Personer:
Lord SIDNEY EVANS, pär af England. Lady EVANS,
hans maka. Lady ARABELLA, deras dotter. GEORGES
THOMSON, marinlöjtnant. NINON, kammarjungfru. PETTER
BULT, gammal matros. DAVID DYNING, mästerlots och
fyrvaktare. LILLA DYNING, hans dotter. KALLE, hans
son. ISAK, lotslärling. SAJVIMU, en estgumma. Sjömän,
landtfolk.
Händelsen föregår i början af detta århundrade
vid Rot-saari fyrbåk utanför Hangöudd på sydfinska
kusten.
Första berättelsen.
(I fonden klippor och öppna hafvet. Till höger en
lotsstuga. Till venster fyrbåken och vid dess ingång
en bänk. Derinvid hänga nät.)
(Afton och solnedgång. Fyren är tänd. David Dyning
metar vid stranden. Isak och Lilla nedplocka näten.)
DAVID (metande). Så, så . . . naggar han der som en
jungfru på sockerbröd? Lathundsgöra! Aborr’n går
på djupen. Det lönar sig visst att sitta här för
en mörtpinne! (betraktar skyn.) Jaså, han är af den
sorten? Jag tror vi langa in trossen . . . Isak!
ISAK. Ja, far!
DAVID. Du har tändt fyren?
ISAK. Yi tänka ro ut med näten, Lilla och jag.
DAVID (bortlägger metspöet och linkar med svårighet
framåt.) Anfäkta
den holländska ostmånglaren; hans hala trappa
har kostat min högra fot!. . (im isak.) Fjeska i
porten och sinka på landsvägen. Nå, nå! Heldre må
Hangös öga blinka en timma för tidigt, än sofva en
qvart för länge. Se till, att du har olja i lampan,
och rensa röret, anuars slocknar han i händerna på
dig. Akta fyren, pojke; han kommer att behöfvas i
natt... Näten? Dumheter l
LILLA, Säg inte det, far! Aldrig har jag sett
en grannare qväll. Vi tänka lägga en hage från
Storgrundet rätt till hafs. Ni skall få torsk i
morgon, så det knakar i tunnorna.
DAVID. Låt bli, barn; lägg bi med det der! Vi få en
styf bris i natt; han är här om en timma. Det kommer
allt att stänka en smula saltvatten på Storgrundet,
och Gud nåde den, som inte: passar på tälj or och
skot.
ISAK. Siken stiger på grunden. Vi ha tänkt ljustra
i mörkningen.
DAVID. Inte tre steg från fyren, pojke! Skam få min
fot, att jag inte kommer uppför trapporna der! Jag
har inte sett skyn så borstig, allt sedan den qvällen
för femton år sedan . . . Akta fyren, säger jag dig!
LILLA. Far kan gå lägga sig, nog sköta vi fyren. Sådan
rosende qväll är ingen konst att vaka. Solen går ned
så grann som en röd kamlottströja.
DAVID (i det han närmar sig stugan). Samma visa, samma
visa; jag känner det fågelqvittret. Blomstertankar
i hjertat och stormfåglar i skyn. S}7ns inte Kalle
komma tillbaka från sjön?
ISAK. ’Nej, far. Det är för lungt. Hafvet är så slätt
som en filbunke, och alla segel gäspa åt skoten.
DAVID. Pass opp, vi ha snart en körare, som lär dem
att gäspa! Inga nät, säger jag, inga ljusterjern! God
natt med er, barn! Akta fyren! (för sig) Pojkar
ä’ pojkar. Jag törs inte lita på Isak, der är för
liten barlast i honom ännu. Men så gerna han, som
en annan. Är det Guds vilja, att de der fiskmåsarne
bygga bo här vid stranden, så sörjer vår herre nog för
lasten. Lilla är inte bång; hon har smakat saltvatten,
förrän andra ha druckit söt mjölk, (högt vid dörren)
Akta fyren! (går
in i stugan.)
ISAK och LILLA.
ISAK. Si nu ska’ vi glamma litet igen om det der,
som jag mest tycker om. Gerna för mig må siken gå
med fenan i vattubrynet, efter far är så rädder utaf
sig. Du är så fager i qväll som det lugna hafvet,
när solen ligger och flyter som en guldpenning i
vågbrynet. Du är mitt rosende solsken, du får inte
gå ned. Lilla Dyning, Lilla Dyning, hvar i verlden
har du fått ett så vackert namn?
LILLA. Nej nu är det bäst, Isak, att du ser efter
fyren. Far är inte god, han, om Hangös öga slocknar
i natten.
ISAK. Jag tycker mer om dina två ögon, Lilla. Det
brinner en sådan fyr i dem, att ... Lilla, du är
min fyrbåk i alla dagar. Om du slocknar, går jag
till botten. Vet du, hjertans Lilla, om mitt sinne
någonsin blir annorlunda mot dig, så säg bara till
mig: akta fyren!
LILLA. Nog kan du tala fagra ord, Isak, för det
du inte vet, hur det är ... du, som får ärfva hela
Trollböle gård.
ISAK. Pytt, sa’ gubben, när gumman sådde ärter på
ladu-taket! Böle får jag, om jag tar trollet på
köpet, men si, jag var inte den gös, som bet på en
messingskrok. Faster mins
Sv. Fam.-Journ. 1867. - |9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
