Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atlantica och dess författare. - Den Franklinska båten på Williamsön. - Sånger till Aura.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han efterlemnade en maka, med hvilken han lefvat ett
40-årigt lyckligt äktenskap. Hon var borgmästaredotter
i Upsala och hette Wendela Lohrman. Hans son Olof
blef efter honom professor och har äfven vunnit ett
aktadt namn i den lärda verlden.
G. H. M-n.
-
Den Franklinska båten på Williamsön.
^WäL Maj månad 1845 anträdde Franklin sin sista
expedi-^ISI tion mot norclP°len> denna färd, hvarvid
129 menni-^^( skor tillsatte lifvet. Föga anade väl då
hvarken anföraren eller hans följeslagare det hårda
öde, som väntade dem. Icke heller misstänkte man i
hemlandet under de första tvenne åren efter deras
afresa, hvilka bittra strider de gått till mötes,
strider, hvari ingen skulle slå sig igenom. Men då
underrättelser allt för länge uteblefvo, började
man blifva orolig. Snart börjades derför en följd af
expeditioner, som hade till ändamål att uppsöka och om
möjligt rädda de försvunna. Men dessa efterspaningar
förblefvo fruktlösa, tills en expedition under kapten
Clintocks anförande, omkring elfva år efter Franklins
afresa, lyckades i någon mån vinna kännedom om dennes
och hans följeslagares öde. Dels af de på Williamsön
boende eskimoers berättelser, dels af de qvarlefvor,
man derstädes fann efter de förolyckade, insåg man,
att dessa alla omkommit på ett ömkansvärdt sätt. Ett
i hög grad talande bevis på det sorgliga resultatet
af deras färd var det, som man, efter att hafva
genomströfvat en stor del af ön, fann på dess vestra
kust. Detta stumma, dock så öfvertygande vittne,
som dröjt här så många år, utan att hafva blifvit
upptäckt af något
menskligt öga, var en stor båt af tjugoåtta fots
längd. Denna var uppställd på en med draglinor försedd
bastant släde. Bland dess olikartade innehåll fann man
tvenne skeletter. Det ena var ännu betäckt med kläder;
men djur, sannolikt vargar, hade åstadkommit en
sådan förstöring, att det var omöjligt att bestämma,
hvilka de beklagansvärda i lifstiden varit. Vid
kanten af båten stodo ännu tvenne laddade bössor med
uppspända hanar, såsom de öfver ett decennium förut
blifvit ställda af sina ägare. Af båtens ställning -
han var vänd åt det håll, hvarest fartygen måste
hafva legat - har man dragit den slutsatsen, att
åtskilliga af manskapet, efter att hafva varit i
land, nu varit stadda på återväg till fartyget,
men att de, öfverväldigade af köld, hunger och
trötthet, kanske äfven sjukdom, dukat under. Dock
har man ej kunnat gifva någon fullkomlig förklaring
- ehuru man framkastat flera gissningar - öfver
anledningen dertill, att man ej fann fler än tvenne
lik här på platsen, oaktadt båten ej gerna kunnat
transporteras af mindre än tjugo personer. Detta är
och förblifver en gåta. Så mycket är dock visst,
att ingen af deltagarne i den tredje Franlinska
nordpolsexpeditionen undkom med lifvet.
-
Sånger till Aura.
I.
aan igenom anletsdragen In uti min själ du blicka V -
Så mig sporde härom dagen Fritt och gladt en vacker
flicka.
Och jag såg, men endast varligt, För att icke
sansen mista, Ty för krutet är det farligt Nära -
en elektrisk gnista.
»Flicka, du är idel lågor!» Hördes jag till slut
förklara. »Ack, men många lifvets frågor Du ej hunnit
än besvara.
»Du har känsla - den kan gifva Dig en himmel här på
jorden, Men din ofärd äfven blifva, Som för mången
hon är vorden.
»Du har fantasi - dess vingar Lätt dig öfver stoftet
höja; Men vill ödet sorg dig bringa, Kunna de ock
djupt dig böja.
»Tanken - ledaren för lifvet - Himlen rikt dig setts
beskära; Genom den dig allt är gifvet, Genom den du
allt kan bära.
»Redlig, glad och barnsligt yster, Böjd att tvånget
från dig skaka, Yore du en älsklig syster, Men
förtjusande som maka.»
Så jag sade, hvad jag tänkte. Hon på orden tycktes
akta, Blygsamt sköna ögat sänkte, Tryckte sist min
hand helt sakta.
Aura! Det var dig, jag mötte, Det var du, som så
mig sporde, Din var handen, som jag tryckte! Ack,
när finner jag dig åter?
II.
Är du endast varm till ytan, Unga flicka, ej i
hjertat? Eller liknar du väl blomman, Sensitivan,
som sig sluter, . Huru mildt hon än beröres.
I ditt ögas varma lågor Har jag solat mig för länge,
Har uti dess djup sett svaret På min känslas djerfva
frågor;
Sett, att du med köld ej mött mig, Trott, att du mig
ville finna Icke blott i tankens rymder,
- Äfven uppå lifvets ängar.
Derför, när i skogens skymning Jag dig fann, din
band jag tryckte, Höljde den med varma kyssar, Som
jag nyss i drömmen gjort det.
Och jag sökte dina läppar, Men du mötte icke mina.
- »Aldrig!» blef det kalla svaret, Hvarmed elden
skulle släckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
