Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 377 ––-
nådeligt i hela hennes väsende; men det värsta,
är att hon är ursinnigt kär i mig.»
»Såå! Så mycket svårare då att bli henne qvitt! -
Hör på! Tjenst emot tjenst! Jag vet, du ej vill stå
i förbindelse till någon, ej ens den bästa vän. Du
skrifver således på din borgen på den här reversen.»
»Gif hit! Sex tusen riksdaler! det är ta mej f-n
ingen spottstyfver! Du skall veta, att jag är sjelf
eftersatt af mina björnar ...»
»Jag vet - men så länge de lefva i den tro, att du
gifter dig till penningar, så äro de lugna. Annars låt
bli det, om de få nys om, att din fästmö är fattig.»
» Sakramentskadt!»
»Och du vill verkligen blifva henne qvitt?»
»Ja visst f-n vill jag det!»
»Och du skrifver ditt namn på den här förbindelsen?»
»Om du svär att hjelpa mig!»
»Jag lofvar! Se här, min hand!»
»Godt - jag skall skrifva!»
Då Axel återlemnade förbindelsen, sade von Smilen:
»Ser du, bror Axel! jag har redan uppgjort en plan
till omkullkastande af ditt giftermål med fröken
Blenda.»
»Redan! Låt höra!»
»Jo, du inför mig i ditt hem, der jag ännu ej
blifvit presenterad - besynnerligt nog, då vi båda
äro så intima! Jag träffar der din fästmö, blir
genast förtjust uti henne - du vet, att jag förstår
att spela förälskad. - Och hur vi drilla saken, blir
du jaloux, gör henne förebråelser, låtsar vara rent
förb-dt stött. Hon gråter och bedyrar sin oskuld; men
du tar ej reson, och - en rompering blir följden.»
»Charmant, ypperligt, min heders vän!
»Och tycker jag aldrig så litet om flickan, så gifter
jag mig med henne.»
»Huru? du, en fattig och skuldsatt sate?»
»Jag är adelsman, och - ho vet? - gumman kan åter
blidkas och ändra sitt testamente till förmån för
Blenda.»
»Bra uttänkt! mycket bra! I morgon, om du ej har
något deremot, börja vi våra operationer?»
»Som du behagar! Jag står till din tjenst.»
En månad sednare var förlofningen emellan Axel och
Blenda upplöst och Blenda åter försonad med sin
tant. Von Smilen blef straffad, för det han börjat
att spela förälskad i Blenda; ty han blef det på fullt
allvar. Den blaserade vällustingen fann Blenda så god,
så oskuldsfull, så sant qvinlig, att han intogs af
den djupaste beundran för den unga flickan. Det var
ej sinligheten, som blef berusad; det var ädlare och
bättre känslor, som vaknade. Olyckligtvis för von
Smilen, blef hans kärlek icke besvarad.
Blenda hade älskat Axel djupt och allvarligt med den
första kärlekens glöd. Hon sörjde derför lika djupt,
som hon älskat. Och hvad som smärtade henne mest,
var, att han kunde misstro henne. Hennes hjerta var
för rent, och hon sjelf för obekant med verldens
ondska, för att genomskåda bevekelsegrunderna till
Axels handlingssätt. Emellertid hyste hon en billig
ovilja för von Smilen, hvilken hon ansåg som upphofvet
till brytningen med Axel, och det var med största
ansträngning, hon kunde visa honom den höflighet,
man är skyldig hvarje menniska.
Oaktadt sitt lättsinne egde dock von Smilen så mycken
heder, att han respekterade Blendas sorg; och han
drog sig tillbaka, djupt ångrande, att han nedlåtit
sig till att vara Axels verktyg.
Under det Axel intrigerade för att blifva fri, gjordes
stora tillrustningar för hans systers bröllop; som
enligt fru Hjuls åsigter borde firas med pomp och
ståt.
Medan alla dessa händelser tilldrogo sig i hemmet,
aflägsnade sig Gustaf allt mer derifrån. Han hade
rest strax efter eldsvådan - först till England,
derifrån han ämnade begifva sig till Amerika.
Yi måste nu öfverhoppa en tidrymd af tio år,
hvarunder timat ganska stora förändringar i de
lefnadsförhållanden, som röra de personer, hvilka
uppträdt i denna lilla skizz.
Med läsarens gunstbenägna sällskap förflytta vi oss nu
till en vacker landtegendom i Östergötland, belägen i
en naturskön trakt vid Wetterns strand. Näs har för
ett par år sedan blifvit inköpt af en fröken P**,
som genast tillträdde det.
Nyfikenheten hos grannarne till Näs var ganska stor,
innan de fått se och lära känna den nya herrskarinnan
öfver nämde egendom. Somliga ville veta, att hon
var gammal och ful - andra att hon var ung och
vacker. Några påstodo, att i sednare fallet måste hon
vara en »emanciperad» qvinna, för att kunna handla
så der egenmäktigt.
Den ifrågavarande var emellertid allt annat än
emanciperad. Blenda P** - ty det var hon – var till
lynne och karakter sig alldeles lik. - Åtta långa
år, räknade efter den tid, Blenda var förlofvad med
löjtnant Hjul, hade hon tillbragt hos grefvinnan Z**,
som dagligen plågade henne med förebråelser, för det
hon icke gift sig med baron A**. Hon hade då sluppit
att blifva en gammal fröken, som nu behöfde ligga
sin tant till last. En enda gång hade Blendas tålamod
tagit slut, och hon hade då föreslagit sin tant, att
de borde skiljas; ty Blenda ville hellre söka sig en
plats hos främmande menniskor, än dagligen plågas
af tantens gnat. Efter den tiden blef grefvinnan
vänligare emot sin stackars nies, ehuru hon var
tillräckligt svår att plåga lifvet ur en menniska med
mindre tålamod, än Blenda ägde. Slutligen dog gumman,
och hennes efterlemnade testamente gjorde Blenda till
ägarinna af hela hennes förmögenhet.
Blenda älskade landet. Då den redan nämda egendomen
Näs blef till salu, uppdrog hon åt sin kommissionär
att för hennes räkning inköpa den samma och tillträdde
den genast.
För att undgå anmärkningar och af behof att äga
ett sällskap och en förståndig vän att rådgöra
med, hade Blenda valt ett äldre fruntimmer att
vara sig följaktig till det nya hemmet. Fru R. var
ett förträffligt fruntimmer, som många år bott på
landet och således var mera hemma i det ekonomiska,
än Blenda, och derigenom var henne till stor
nytta. Blenda inrättade allt på en ganska förståndig
fot. Sjelf enkel och anspråkslös, blef hennes hem det
samma, fast allt vittnade om smak och skönhetssinne.
Men för att sammanbinda berättelsens trådar, måste
vi nu redogöra för de förändringar, som timat inom
Hjulska familjen, men hvilka tyvärr äro af sorglig
art.
Ellen Hjuls äktenskap blef icke lyckligt. Löjtnant
Krakse var den artigaste och älskvärdaste äkta
man, så länge smekmånaden varade och så länge hans
svärfader med god min och utan knot betalade hans
skulder. Fru Hjul berättade för alla sina vänner
och bekanta, att hennes dotter var den lyckligaste
unga fru i hela verlden, och hon tröttnade ej att
lof-orda den »söte Kraxen». Men snart antog så väl
den äkta mannen som den husliga sällheten en helt
annan fysionomi, då svärfadren vägrade att lägga ut
flera penningar. Den artige, uppmärksamme älskaren
förbyttes nu till en knarrig och despotisk herre,
som ogillade allt hvad hustrun företog sig. Löjtnanten
hade smak för att föra ett lysande lif - »lefva med»
- och för att tillfredsställa denna böjelse måste
han göra nya skulder, då svärfadren icke längre kunde
eller ville lemna penningar. Följden blef, att efter
några år måste löjtnanten göra cession, genom hvilken
svärfadren fick ganska kännbara förluster. Dessa hade
fabrikör Hjul dock kunnat bära; men då härtill sällade
sig ännu större utgifter för Axels skulder, kom äfven
den redbare och ordentlige mannen på obestånd.
Allt sedan Axel på ett så ovärdigt sätt bröt sin
förbindelse med Blenda, såg det ut, som om en ond
ande fått makt med honom. Han friade till flera rika
flickor, men fick korgen öfverallt; ty han började
redan blifva känd som en utsväfvande sälle. För att
dölja sin harm - eller rättare glömma den - kastade
han sig in i de vildaste utsväfningar, gjorde enorma
skulder - skref slutligen falska borgensförbindelser
i fadrens namn och då hans vilda och usla lefnads-
Fam.-Journ. 1867. - 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
