Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad en stackars hyresgäst kan hafva att utstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ödmjuka tjenare! För en sådan intention är jag på
högsta förbunden och önskade just att få träffa min
herre, för att få spraka några ord i det ämnet",
svarade jag honom.
w Herrn lär haft ett klamamus med en af mina lärgossar
i dag på morgonen . . .»
»En genomdrifven skälm, som jag af allt mitt hjerta
rekommenderar till ett godt kok stryk af sin herre
och mästare.»
»De goda tiderna äro förbi så till vida!» log
Klapperman, »och jag tackar Gud, att de icke inträdde,
då jag var yngre och hade hetare blod. Emellertid
ämnar gossen stämma herrn inför polisen ...»
»Stämma mig?»
»Och det i denna dag.»
»Den uslingen! Vet han inte tofs?»
»Inte så till vida.
»Och det ämnar herrn, som är hans husbonde och
berömmer sig af att vara vän till menniskors lugn,
(så till vida!) tillåta?»
»Hvad skall jag göra dervid?»
»Säga honom, att han icke understår sig . . .»
»Herrn är väl en studerad man så till vida, att han
vet, hvad lagen stadgar i afseende på husbönders
förpligtelser mot sina tjenare och arbetare, helst
man säger, att herrn är husbonde på en stor egendom,
som herrn rår om, eller, hvilket är det samma, så till
vida skall komma att rå om efter sin faders död.»
»Och der lagens tillämplighet i det fallet aldrig
behöfver komma i fråga.»
»Emellertid», fortfor den välmenande Klapperman,
»är jag kommen för att gifva ett godt råd. Det är
bättre att stämma i bäcken än i ån, och man är ovan
vid skandaler i vår goda stad.»
»Än sedan?»
»Både ni och staden skulle kanske till slut komma i
Fäderneslandet, det Gud förbjude, så till vida!»
»Deri instämmer jag fullkomligt! Men vidare min bäste
herre?»
»Ni är bräcklig, ni är främmande och behöfver icke
se på styfvern; allt detta gör, att jag vill er väl,
så till vida, och önskar förebygga alla obehagligheter
för er.»
»Ganska välment, och jag är er derför mycket
förbunden, (så till vida)», tillade jag inom parentes
i tankarne, »i synnerhet om ni behagade gifva mig
del af sättet.»
»Ja, ja, ser ni, det är just dit jag vill
komma. Gossen är inte omöjlig, så till vida, och
låter nog tala vid sig, med goda lampor och resoner.»
»Ni vill kanske, att jag skall krypa till bönboken
för honom, på det han icke måtte chikanera mig! Nej,
förr pliktar jag, om det vore femtio riksdaler och
lägger ännu femtio dertill, för att få det nöjet att
rätt grundligen smörja upp honom ännu en gång.»
»Som jag sade: ni behöfver icke se på styfvern,
och jag råder er att begagna er deraf, för att komma
ifrån saken, innan ni skall ångra er. Pojken är om
sig och skall för femton riksdaler afstå från att
anklaga er.»
»Hvad? Ni vill, att jag skall muta honom för hans
skälmstycke?»
»Till er egen båtnad, förstår ni, så till vida.»
Här inträdde min läkare, som kom på sitt vanliga
besök, och jag omtalade mitt äfventyr för honom,
för att inhämta hans omdöme derom. Han instämde med
den »hederlige» Klapperman förutsade mig, att jag
skulle förlora inför rätten, som endast har att
pröfva fakta, och tillstyrkte mig att undvika en
större förödmjukelse för en mindre, allt annat obehag
oberäknadt, förutsatt nämligen, att kopparslagaren
skulle blifva den medlande parten mellan hans lärgosse
och mig.
»Och ni garanterar mig också, att den okynnige pojken
aldrig mer gnisslar med flaskan?» sade jag.
»Nej, herre! Det står ingalunda i min makt.»
»Jag skall då riskera, att i morgon och allt framgent
få utstå samma tortur?»
»Det är ganska troligt, så till vida, men dervid kan
jag ingenting göra. Ni skall skaffa er litet bättre
sömn, sådan som vi andra hafva här i staden, så skall
ni ej mer oroas af min lärgosse och hans flaska.»
Det var ett surt äpple att bita i, men hvad skulle
jag göra. Jag uppräknade mina femton riksdaler
till fredsmäklaren och han gick. Samma dag
lät jag annonsera i tidningen om andra rum,
med de beqvämligheter, som voro mig af nöden. i
Redan påföljande dagen inhändigade jag minst tio
bil-
I jetter, enligt uppgifven adress, alla
tillfredsställande mina an-| språk och utlofvande
alla upptänkliga fördelar. Jag skickade denna
gången min betjent - en beskedlig gosse, som
kände min lefnadsordning samt min smak för lugn
och tystnad - att afgöra valet. Han tog
samvetsgrant reda på alla tio lokalerna, af hvilka
han blott fann en enda värdig att taga i betraktande,
men med hvilken han hoppades jag skulle blifva
fullt belåten. Den var i en hederlig och aktad
tjenstemans hus - tre nytapetserade och väl möblerade
rum, med fri ut-: sigt och en trädgård inpå gården,
fullt lika stor och vacker som Klappermans,
hvilken jag dock aldrig haft förmånen att med
min fot beträda. Värdinnan var ett äldre
fruntimmer \ och hade en dotter, som äfven passerat
ungdomens gränslinie, j tyckte han. Begge hade
synts honom vänliga och beredvilliga att uppfylla de
fordringar, han, å mina vägnar, gjorde. Äfven |
hade han förskaffat sig visshet om, att ingen
kopparslagare | fanns der i trakten.
»Allt godt och väl!» tänkte jag, gaf order om mina
sakers förflyttning i största hast, och begaf mig
samma afton till min nya bostad. Den föll mig
mycket i smaken. Först ett | rymligt rum, passande
till drabantsal för min betjent (hvilken | jag, i
anseende till min svårighet att förflytta mig
på egen hand, ständigt behöfde i mitt grannskap),
dernäst ett förmak för mig och så en sängkammare,
med hvita, stärkta omhän-gen kring sängen, garderob
för mina kläder, en tom bokhylla, liksom beställd för
mina böcker, och ett bord med lådor, hvil-| ket jag
genast beslöt att använda till skrifbord. Här
skulle ! jag hafva mitt sof- och arbetsresidens;
här skulle jag finna | all den vederqvickelse,
som min bräckliga kropp kunde njuta af hvilan
och min tänkande själ genom en för densamma
afpassad sysselsättning. Min värdinna trädde in
och bjöd mig l vara välkommen; hon försäkrade,
att allt, hvad hennes hus kunde åstadkomma
till mitt välbefinnande, stod, utan inskränkning,
till min tjenst. Hon hade sjelf haft en son,
som lidit och dött på en främmande ort, hvadan hon
hyste det varmaste deltagande för alla, hvilkas öde
påminde henne om hans, i och en liflig åstundan,
att i handling ådagalägga det.
»Ödmjukaste tjenare!» svarade jag. »Och jag ber er
; vara öfvertygad, att jag aldrig skall misskänna
motivet till den ! godhet, ni behagar yttra för mig,
eller glömma den förbindelse
jag derför stannar i till er sons minne.»
| Om jag uttalade dessa ord med en
ton af ironi, som
jag stundom ej förmår beherrska, undgick det henne
fullkom-i ligt, ty hon sade, med den frommaste min i
verlden: j »Ack, min gode herre, om ni känt
honom, skulle ni icke
l kunna minnas honom utan stor saknad, derom
är jag fullt | förvissad. Han var så god, så rar.»
j En tår perlade härvid fram ur hennes öga,
och jag be-
tygade uppriktigt mitt deltagande för hennes förlust,
under det jag i mitt hjerta prisade den visheten,
som äfven från sjelf-| viskhetens fäste låter
sådana band utlöpa, hvilka i godhet och | välvilja
fästa menniskohjertat äfven vid främlingen,
som påkallar vård och värn.
Med all den otålighet, hvarmed man så gerna skyndar
att orientera sig i den nya bostad, hvilken lofvar att
ersätta de obehag, man med den lemnade söker undfly,
tillsade jag min betjent att packa upp mina böcker
och skrifportföljer samt | ordna dem efter mina
anvisningar. Jag hade icke haft dem ur min koffert
sedan resan hemifrån. Nu, sedan jag var slup-pen ur
Cyclopernas kula ville jag lefva i Apollos tjenst. Jag
somnade med den ljufvaste känsla af belåtenhet och
vaknade likaså. Klockan nio satt jag i mitt förmak
och serverade mig, half drömmande, ett nektaraktigt
kaffe, under det fantasi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
