Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunneln under Södermalm i Stockholm. Av A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 150
ket mer mördande. Det hafva vi att tacka
de förbättrade vapnen för. Det är också intet
tvifvel om, att icke öfverste Ericson hade bättre
och skarpare vapen att kämpa med för sitt förslag
om södra bergens genomsprängning, än Brunei hade för
sitt om tunneln under Themsen. De sista fyratio årens
erfarenhet i afseende på jernvägsbyggnader och hvad
på den vägen kunnat åstadkommas, var utan tvifvel
det mäktigaste. Dertill kom, att hr Ericson stod på
höjden af sitt rykte som ingeniör och kalkulatör,
att hans talang i dessa afseenden innebar den
säkraste garanti för, att förslaget om tunneln
ej var något hugskott, utan någonting, som kunde
utföras. Icke desto mindre möttes han af motstånd,
grundadt j dels på tvifvel, dels på fåkunnighet.
l
För egendomlighetens skull torde förtjena
anföras, hvad en hedervärd ledamot af 1863 års
riksdags fjerde stånd yttrade, då frågan om anslag
till sammanbindningsbanan var före, och | Ericsons
förslag, att medelst genomsprängning af det berg, på
hvilket Stockholms södra förstad är byggd, bereda
kommunikation mellan ändpunkterna af jernbanorna på
ömse sidor om j Mälaren, diskuterades:
«Det här förslaget» - så ungefär yttrade sig nämde
riksdagsman med lustig ton och ett ironiskt
leende - »går ut på att skaffa verlden det åttonde
underverket; och det vill jag se. När jag
tänker på, att ett bantåg, som medför kanske
hundratals menniskor, skall rusa midt igenom
södra berget under de höga stenhusen och tvärt i
blinken flyga m öfver den 90 fot djupa sjön mellan
jernvägen och Kött-torget, utan att j menniskorna
slå ihjäl sig eller drunkna, och när jag sedan i l
andanom ser samma tåg utan hejd rulla öfver Norrström
och j Clara sjö, så tänker jag, att vi utan fara
kunna bevilja an- l slaget: - det dröjer nog,
innan pengarna behöfva användas.» - Det torde ej böra
sättas i tvifvel, att detta yttrande afspeglar
en då ganska allmän mening i vissa kretsar om sam-
j manbindningsbanan.
Men anslaget var knappt beviljadt, innan
de förberedande arbetena begynte. Det första
sprängskottet för tunneln small j dock ej förr än
den 28 Oktober 1864. Samtidigt med spräng- j ningen
å bergets södra sida börjades å den norra det svåra
| arbetet med undermineringen af de Fengerska och
Wallénska j husen.
Nu fortgick arbetet natt och dag; det ena schaktlaget
aflöste det andra oupphörligt, utan afbrott
inryckte idkeligen uthviladt manskap i berget, för
att med starka armar fortsätta angreppet mot dess
granitmassor; hammarslagen föllo tungt och tätt,
skotten smällde, nitroglycerinen gjorde underverk, det
ena blocket efter det andra sprängdes löst och drogs
fram i dagens ljus, och med förvåning såg man, att
det ej längre är någon trollkonst att »spränga berg».
Tunnelarbetet erbjöd för Stockholmarne ett nytt
och mycket eget skådespel, och de försummade
ej heller att med uppmärksamhet följa dess alla
skiftningar. De hängde dagen lång öfver barriéren
kring tunnelmynningen och blickade in i dess svarta
djup. Den, som fick tillstånd att vandra in i tunneln,
såg en underlig syn, såg blott de röda, fladdrande
lågorna från marschallerna och några skuggor med
orediga konturer af menniskogestalter skymta förbi,
samt kände sina luktorganer afficieras af en atmosfer,
som, trots luftpumparnas långa och trägna sugningar,
inte var »riktigt fin». Men framför och bakför, på
sidorna och öfver hufvudet, ja, jag tror till och med
under fötterna, hördes hamrarnes »tick, tick» hålla
takten till någon entonig, melankolisk hejaresång,
som ljöd från hundra osynliga munnar genom de mörka
hvalfven. Man kunde tro sig förflyttad till sagans
förtrollade berg, i hvars inre dvärgarne smida »det
rödaste guld och det ädlaste silfver».
Men det var nog äfven andra än de, hvilka besökte
bergets inre, som genom tunnelarbetet fingo en
erinring om sago-verldens under och en ganska
stark, fast öfvergående, efter-släng af gamla tiders
barnsliga öfvertro på öfvernaturliga ting. Det var de,
som bodde i lugn och ro ofvan på berget, som bott der
hela sitt lif, ordentliga och genuina Mariabor, som
alltid ansett Katrinister för utlänningar och hållit
slussgrafven för att vara gränsen mot en främmande
verld; sådana, som
aldrig sett sig längre omkring i lifvet, än på sin
höjd tvärt öfver gatan till grannens hus, och ej med
mera intresse befatta sig med angelägenheterna utom
gården eller qvarteret, än om det gällt någonting som
passerat i Kina eller Argentinska republiken. Tro mig,
sådana finnas. De finnas i ganska stort antal till
och med.
De hade måhända hört något förbifärande rykte om den
beslutade tunneln, att berget, på hvilket de bodde,
skulle blifva genomsprängt; de hade kanske till och
med hört något sådant med bestämdhet berättas, såsom
redan i görningen; men hade det ock varit öfverste
Ericson sjelf, som sagt dem, att genom berget under
deras fötter skulle en väg öppnas, så hade de icke
trott honom; än mer: de skulle varit färdiga att
gifva honom respass till Konradsberg.
Hvem kan derför undra på, att många af dessa
menniskor trodde verldens sista tid vara kommen,
när de plötsligt fingo höra, att det var lif i
berget under dem, när de kände detta berg, hvarpå
de bott i trygghet i många år, darra och skälfva,
såsom anfäktadt af en våldsam smärta, när de hörde
sprängskottens åskor rulla under deras fötter på det
mest oroväckande och hemska sätt.
Man talar om upprörande scener inom åtskilliga hem i
Mariatrakten under denna tid - scener, der vidskepelse
och öfvertro innehade hufvudrollerna, och der någon
påpasslig vinkelpredikant stod och sufflerade bakom
kulisserna.
Bäst som man låg försjunken i sömnens armar och drömde
sig bort till fridens land, drömde om lycksalighetens
ö och guld och gröna skogar, så väcktes man plötsligt
upp af den förskräckliga kanonaden i berget, som kom
håret att resa sig på den yrvaknes hufvud och husen
att darra på sina grundvalar.
Om dagarne såg man förskräckta ansigten i fönstren
vid bakgatorna i trakten af Maria kyrkogård med oro
blicka ned på de ensamma vandrare, som någon gång
förirrade sig till dessa föga kända och besökta
trakter, liksom frågande dem, om de kommo med nya
sorgebud, eller hvarför de vandrade omkring bland
dessa fasans boningar.
I ett hus har man i godan ro slagit sig ned kring det
trefliga middagsbordet. Aptiten är god, anrättningarne
rikliga, samtalsglädjen just på väg att höjas till den
mest animerade ståndpunkt. »Krratsch-krrratsch!» , ett
plötsligt brak, som om verldens hörnpelare störtade
samman, glas och tallrikar hoppa, gästerna blekna,
matlusten är med ens försvunnen, och knif och gaffel
falla ur den af skräck förlamade handen . . .
I ett annat hus sitta några väninnor samlade i ett
litet »rep». Mockans nektarångor hafva spridt sig i
rummet, första koppen är redan tömd, påtåren likaså,
och man tar sig, liksom i distraktion, ännu femton
droppar, för att bli riktigt klar i hufvudet och mjuk
i »pratlädret», då »pang, pang!», smäll på smäll
dånar från jordens innandömen, det vill säga från
bergets, de störta upp med ett fasans skri, fruktande
att golfvet skall öppna sig under dem, och se mera
spöklika ut än vanligt. Värdinnan förlorar genom
katastrofen måhända några j kaffekoppar, som slås i
bitar, men mången får i stället hafva sitt | goda namn
och rykte i behåll: så ser man då, att smällar ibland
kunna hafva en god verkan äfven på gammalt folk.
Några glada ungdomar hafva i ett tredje eller fjerde
hem kommit tillsammans. Valsens smekande toner klinga
från pianot, och med löjet på läppen och glädjen i
ögat sväfvar par efter par omkring salen, glömmande
lifvets små bekymmer och förgätande hela verlden,
på väg till himlen, då de plötsligt återkallas till
den jordiska verkligheten af en väldig underjordisk
salut, och stå som träffade af blixten, eller som
förvandlade i bildstoder.
Andra Mariabor, hvilka lefvat mera med i dagens
händelser, togo saken från den rent praktiska,
det vill säga från den mest egoistiska sidan,
och vände sig till alla rättskaffens Stockholmares
sjelfskrifne förmyndare, polismakten, med begäran,
att det förskräckliga skjutandet i berget genast
skulle förbjudas, såsom störande hemfrid och nattro.
Men under all denna oro och förskräckelse - som
likväl så småningom lade sig, när vanan fått bearbeta
och öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
